fan nu är det bra igen

Min blogg har i snitt 8 besökare per dag. Men ibland är det fem människor till som tar sig hit, som i onsdags, vilket betyder att tolv personer (jag räknar inte in mig själv i statistiken haha) har läst mitt kräksinlägg. Nu ska ni få veta vad som hände den dagen, efter jag skrivit det där "tyck synd om mig"-inlägget.

Jag skulle ju gå till frisören. Hon är fin och rödhårig och salongen ligger bara två minuter från där jag bor, så jag tänkte att "det här går ju säkert bra". När jag kom dit sa hon att jag måste stå upp när hon klippte mig för att jag har så långt hår, annars skulle hon inte nå ner. Hur bra tror ni det gick att stå i en lokal som luktade väldigt starkt av schampoo och hårfärg med den snygga obligatoriska klippkappan när man inte ätit på fem timmar på grund av illamående?
Jag började må dåligt så frisören utropade "nämen det är väl klart att du får sätta dig ner om du måste". Men när jag satte mig ner blev det inte bättre. Jag kallsvettas under kappan och genom luggen som hängde ner framför ögonen såg jag hur mina läppar bleknade. Jag sa att jag behövde gå ut och andas men vad händer inte ute på gatan om inte att jag nästan svimmar? Hela kroppen domnar bort, jag ser inget (fast det hade mest att göra med den där luggen som hängde i ögonen). Jag vinglar tillbaka in på salongen och sluddrar och sätter mig ner i första bästa stol medan min stackars frisör tar av mig klippkappan. Till slut leder hon in mig på toaletten och stänger om mig med en beklagande min. Där på toaletten är det lugnt och skönt. Jag lutar pannan mot det kalla kaklet och efter ett tag blir det bättre. Sen kan hon klippa mig klart. Sen gick jag hem och la mig i badet.

Det var dagens historia. Puss och kram.

P.S. Eftersom jag nästan aldrig längre skriver ett inlägg utan musik så får ni ett tips på musik som kan relateras till ämnet illamående. Men låten var väldigt lökig. Suckface - You make me wanna puke. D.S.


skönt, skönt

Jag mår illa. Taggade igång på att spy förut; skurade toaletten, satte på Peter Gabriels Red rain (mycket passande) och satte mig på knä och stirrade ner i porslinet för vara beredd, men det kom inget. Har inte kommit till det där stadiet att jag mår så illa att jag stoppar fingrarna i  halsen, men jag börjar bli desperat, så det kanske är sådana åtgärder jag får ta till.
Det är fascinerande hur mycket kroppen säger ifrån när något inte stämmer, sen jag vaknade i morgon har min mage skrikit i protest. På samma sätt som jag har stark magkänsla när det gäller personer jag inte gillar har min mage stark magkänsla när det gäller mat som jag inte gillar. För att förklara min situation med en metafor så är det som om jag precis har förstått hur oskön en person är, och vill bara dra så fort som möjligt. håhåjaja.

P.S. Idag ska jag klippa mig. Tänkte Loreen style, det blir spännande. D.S.


Typ lite såhär igen.

nu ska jag kräkas

you'll be my Graham and my Johnny too


First aid Kit - Emmylou

Det här är den första låten jag hör med First aid Kit. Tycker den är bra för den är lite mer snabb, annars kan det bli lite mycket "nu smyger jag". Och alla deras videor verkar innefatta dem i skogen med långa klänningar och hår som hänger för ansiktet och motljus. Så kan det vara. Puss.

känsla för feeling

Det är förunderligt hur schizofren/känslosvallande/glad-ledsen man kan vara ibland. Dagens känslor:

9.00 Vaknar upp, bra humör, inte trött fast 6 timmars sömn. Ungefär
såhär.
10.00-14.00 Bra humör. Såhär.
14.32 Åker tunnelbana och får lite existensiell ångest, "Åhh, miljön går åt helvete. Vi människor borde utrota varandra för det finns inget att leva för, vi bara förstör planeten. Vi är för insnorda i våra egna små nöjen eller problem, hur ska jag kunna uppforstra barn till den här världen? Jag får väl adoptera, det finns ju massa barn som behöver föräldrar, men jag vill ju ha biologiska barn, åhhhh." Lyssnar på den här för att bli gladare.
16.15 Åker tillbaka med tunnelbanan, blir på lite bättre humör för jag ser världens gulligaste lilla 4-åring som pratar allvarligt med sin pappa. I handen har han en teckning och han är oberörd av det faktum att jag stirrar på honom. Såhär.
16.32 Går runt på ICA och blir blödig igen för jag möter blicken på världens vackraste kille, han går liksom bara runt och ser nöjd ut. Jag börjar planera vår framtid tillsammans, våra barn och så vidare, men han står två personer framför mig i kön så han är borta innan jag hinner säga "Ja, jag vill ha kvittot" till kassören. Om jag bara fått chansen hade vi nog gift oss vid det här laget, vackraste killen och jag. Såhär.

Resten av dagen har förflutit relativt smärtfritt, om än lite uttråkat. Så kan det vara.

fest/alkohol/17 år/(världens känsligaste näsa?)

Man kan hålla på hela natten, vingla hem i gryningsljuset, skratta sjunga kyssa prata dansa med okända människor och inte ångra något dagen efter. Världen kan vara ens lekplats och man vill aldrig slå sig ner. Man vill vara kvar på den platsen där diskussionerna alltid är intressanta, där alla är lite roligare, där alla säger saker rakt ur hjärtat, utan krusiduller, av den enkla anledningen att alla är alkoholpåverkade.

Eller så gör man något förhastat, säger saker man borde ha väntat med, skäms dagen efter, någon tafsar på dansgolvet och man hittar sig själv mitt i smeten stirrandes in i vägen med tankarna någon annanstans. Man går hem ett på natten, äter pasta och byter radiokanal när fel låt kommer, och avslutar kvällen med att försöka stoppa näsblodet som har farit överallt.



Joni Mitchell - Both sides now

Byebye birdie

change takes time, it requires both now and then


Joss Stone - Change/Girl the won't believe it

Joss Stones platta har jag lyssnat på nästan varje morgon i en hel vecka nu. Den ger så bra självförtroende och man känner sig... kvinnlig. Det gillar jag. Det var inte riktigt det jag skulle säga men bara en parentes.
Den här låten börjar ju med ett litet speech, och jag brukar tycka att det är lite pretto att ha prat på en platta, det ska jag handla om musik, eller hur? Men med den här plattan har jag liksom insett att det faktiskt är som ett intro till hela plattan, att den är som en prolog. Och jag tycker den här prologen är så snygg, t.ex:
"Although the players change, the song remains the same, and the truth is: you've gotta have the balls to change"." Det är snyggt. Nice.

puss godnatt

if you've ever had a broken heart, you're about to remember it now


Adele - Someone like you

Första gången jag hörde den här var via min brorsas flickvän. Hon hade sett Adele här i Stockholm och Adele hade precis blivit dumpad av sin kille: alla i rummet grät, inklusive hon själv.
Jag tror att alla tycker om den här sången. Den har blivit en klyscha fast ändå inte, det är som om den är för bra för att bli en riktig klyscha, alla identifierar sig för mycket med den helt enkelt. Så därför tänkte jag skriva ett lite klyschigt minne, mest för att jag bara känner för att blotta mig lite, men också för att det kanske är okej, i samband med den här låten.

Jag försöker komma ihåg hur jag tänkte när jag först hörde Someone like you, där i soffan eller var jag nu hörde den först. Jag var väl mest likgiltig. Men det jag kommer ihåg från hela våren är att jag inte ville sluta. Ville inte må så dåligt men inte heller hitta någon annan. Och det är det som är grejen med den låten. Den beskriver skedet när man precis gett upp. Man har förlikat sig med att man alltid kommer må såhär, och att det inte finns någon annan. Man får hitta ett substitut, men det kommer aldrig motsvara honom. Och när det fortfarande inte hade blivit sommartid spelade jag den högt på pianot när ingen annan var hemma.
Det är annorlunda nu, men gamla tankevanor sitter kvar, ibland får man liksom återfall. Eller nästan i alla fall, man kan jämföra det med att jag fyller sprutan men aldrig sticker den i skinnet.

Och när jag lyssnar på Someone like you nu så tänker jag mest bara på mig själv förra året♥

puss hörni

will you wait for me darling, I need to know

Jag fick Anna Ternheims nya platta i julklapp. Akustisk och väldigt Anna Ternheim fast ändå utvecklad: hon blir aldrig tråkig. Framför allt den här låten har jag fastnat för, det blir oftast så med duetter tycker jag, nästan för mycket av det goda fast på ett positivt sätt.


Anna Ternheim & Dave Ferguson - The longer the waiting, the sweeter the kiss


Jag gillar också att Anna Ternheim skriver väldigt könsneutralt. Jag menar t.ex. texten i den här låten :
"You know I'm a sailor, tomorrow we sail. It's a hard way of living but I know it well. If I surrender my life to the sea, you can marry another, it's all right with me".
Det känns som en text som skulle sjungas av en kille egentligen, det är ofta tjejen som väntar på honom när han är ute på havet. (Älskar att de skriver om havet. Framförallt meningen "I surrender my life to the sea" har etsat sig fast i min hjärna. Jag borde nog ha fötts som fisk egentligen).
Förövrigt har ju Anna Ternheim gjort en cover på Broder Daniels "Shoreline" där hon faktiskt sjunger "I'm not the boy I used to be". Tycker att det visar på att texten inte behöver utgå från en själv, utan även kan sjunga en ballad ur en mans perspektiv, även om man är kvinna.

puss

light up your face with gladness

Hur kan det klia munnen? Börjar nästan fundera på om jag har munherpes. Nej, skämt åsido. Tack vare klimatet som viftar runt 0-strecket har jag fått en skön torr mun. Det ser ut som om jag har råkat läppstifta mig lite för vilt för det är så irriterat runtomkring. Hur som helst, huvudsaken är att det kliar.

Har på sista tiden fått en massa påminnelser om hur bra det är att le. Leenden får en att se trevlig ut, smittar av sig, gör en glad (visste ni att bara man drar upp mungiporna, med fingrarna t.ex., utlöses det en massa glad-endorfiner?) Det finns många fördelar. Jag försöker le så mycket som möjligt. Eller försöker, det kommer ganska naturligt. Kanske har jag mycket att le för, eller så har jag lätt för att le. Igår fick jag höra att man blev glad av mitt leende, och jag tror att det är en av de finaste komplimangerna någon kan ge. Att få höra att jag, med något som faller mig så naturligt och som egentligen kan liknas vid en reflex, kan göra andra glada. Jag ler när jag tänker på det. Det gör ganska ont att le nu för att jag är så sårig, men skitsamma.


Charlie Chaplin via Nat King Cole - Smile


Tycker den här bilden är gullig, det är sjukt mycket brace-face men men. Det var en kul kväll.

puss

summer days drifting away to, ah, all the summer nights

Igår blev jag påmind om hur mycket man pratar om som inte handlar om nuet. Om hur mycket man fokuserar på det som varit och hur man varit, vad och var man ska, vem man var och vem man vill bli. Nyårslöften och önskningar för hur saker och ting ska bli blandas hej vilt och blir till slut bara ganska ångestförknippat.
Jag brukar tänka att på sommaren, då ska det hända grejer, då lever jag och då behöver jag inte anstränga mig. Och när jag ser de här bilderna ville jag ha
sommarkvällar och bruna ben (att de där shortsen ens var för stora en gång, de sitter som en smäck nu) för att jag förknippar sommaren med en massa nicea förväntningar. Men jag försöker att inte glömma bort att jag har det jävligt nice just precis just nu. Och de här bilderna kan i och för sig förmedla den känslan.


Jag är allergisk mot myggbett.

Jag står alltid i fönstret på kvällarna och tittar ut när jag har vädrat, och det måste jag säga utan att få dåligt samvete, det är mycket mer... blått på våren (blå är min favoritfärg).


hejdå♥

none shall pass

Jag var hos min mormor igår. Min mormor bakar väldigt mycket kakor med smör i, vill bjuda på räkpaj och behöver hjälp att ta ner julkulor som jag hängt upp i hennes fönster för en månad sen. Vi pratade om Mina Drömmars Stad-serien som jag precis läst ut för andra gången. Vi pratade om alla människor i böckerna, och sen kom vi in på vår släkt. Varifrån vi härstammar. Hon hade en släktkrönika som daterar släktingar från 1700-talet, som allihopa kommer från Skåne. Och mina egna släktingar från den tiden flöt ihop med de som finns i Mina drömmars stad. Det kunde lika gärna varit dem. Fattiga arbetare som flyttade till Stockholm och arbetade.

Min gammelmorfar som var lastbilschaufför och inte kunde passa barn, min gammelmormor som sa "Ouh, så du svärjer David!" på skånska när han berättade historier och som stod handfallen och ropade "Vad ska jag göra David?!" när han fick andnöd. Ett par fattiga föräldrar som föddes på 1890-talet och som senare jobbade så hårt de kunde för att få tak över huvudet. Det var viktigast, att inte förlora lägenheten.

Att min egen mormor har haft det så känns så långt ifrån, hon som nu bor i en tvåa på Hornstull med utsikt över Drakenberg och Tanto. Men man glömmer så lätt bort när man växer upp med den standard som jag har gjort, att det fattiga, utarbetade och outbildade ligger precis bakom oss. Och att det fortfarande ser ut så på så många håll i världen. Därför tror jag att läsa historiska romaner som skulle kunna handla om ens egna släktingar och att prata med sin mormor hjälper en att förstå att inget är självklart. Det är faktiskt så.

Annars är jag väldigt glad för att David och Martha skaffade min mormor, inte bara för att min existens är beroende av hennes, utan också för att hon hjälper mig att t.ex. laga kläder. Och hon är rolig "Nu har du ju de knappnålarna precis vid gylfen, i och för sig sitter de ju på utsidan så du får ju inte ont inne på kroppen, men folk kanske tycker det blir lite konstigt. Sen blir det ju väldigt jobbigt sen när du drar ner gylfen och får en nål rätt upp i... fingret".

God eftermiddag

composer: czech


Berlins symfoniorkester framför Dvoraks Nya Världen, 3e satsen.

Jag sitter och plugglyssnar på det här eftersom jag inom en tid ska spela det själv. Känner mig sofistikerad som lyssnar på klassisk musik på youtube, hehe. Kommentarsfälten är fulla av självhävdande personer som tycker att de är finare människor för att de föredrar klassisk musik framför annat. Ett exempel: "I don't care what people say today. Classical music is THE music, it has the ability to touch you on so many different emotions and can speak to you in ways that lyrical music can't."
Och visst, jag håller med, Dvorak är helt fantastisk. Men jag brukar säga såhär "There's a time and a place for everything" (nej, det är ju inte jag som myntade det uttrycket, men vi låtsas så) och idag lyssnade jag på den mest helt otroliga platta jag någonsin hört, och det var definitvt inte klassiskt. Skitbra var den, visar er en annan dag.
Slutsats: Musik som är nyskriven och inte konstmusik behöver inte vara dålig eller intelligensbefriande . (Jag kanske ska fortsätta med att göra slutsatser såhär i slutet, för att liksom knyta ihop säcken så ni förstår, kan tänka mig att det blir rätt svårt annars eftersom jag är så snurrig.)
Hejdå

jag skiter i allt men det skiter jag i

Morning after the night before så att säga. En sjuk grej med nyår är att man går och lägger sig när man i vanliga fall går upp för att gå till plugget. Jag skulle kunna säga att det var ett ganska spårat nyår vilket det var, men jag vill heller inte uttala mig mer om saker förrän jag fått lite distans till det hela (intressant att jag skriver som om folk verkligen har krävt en utläggning av mig om kvällens händelser). Idag är jag på dåligt humör av flera anledningar, men det är inte så farligt, det blir nog bättre i morgon. Jag sitter och hatar för mig själv. Idag ogillar jag:

*Folk som ska vara så behagliga, så vänliga men i själva verket aldrig vill komma någon riktigt nära.

*Folk som försöker låtsas som om de är ödmjuka, men lägger upp de bästa bilderna från den senaste amatörfotoshooten de  hade med sin nya systemkamera de fick i julklapp (fast de inte ens är fotointresserade) på sig själva någonstans. Och när de får komplimanger i kommentarerna svarar de "neeej, du är fin" och låtsas som om de inte alls tyckte att bilden var bra. Varför ska det vara så himla svårt och FEL att säga att "ja, fan, det tycker jag med!"
Nu pratar jag såklart inte bara om visningsbilder på facebook men jag använder det som en metafor. Det är något som gör att det är tabu att visa att man tycker om sig själv, så när man väl gör det känns det ovant och man vet inte hur man ska hantera det. HUR kan det vara ovant att visa att man gillar sig själv? Man är ju det enda man har!

*Jag hatar folk som inte tar för sig därför att de inte vågar sluta vara så jävla behagliga och tillmötesgående, men som, när någon som verkligen skiter i hur man "ska" vara, vill trycka ner. För det handlar bara om avundsjuka och det tycker jag att det är något av det fegaste som finns. Det som också är jobbigt är att det är de här människorna som jag tycker är de töntigaste och mesigaste, men det är ändå dem som får mig att må såhär. 

Hela mitt hat leder i alla fall till en sort slutsats: att människor borde sluta vara så tillmötesgående på ett fegt sätt, och istället lära sig att hantera sina egna åsikter på ett civiliserat vis: det skulle inte behöva vara något problem. Man kan vara stolt men ödmjuk, men om jag måste välja skulle jag hellre vara med någon som är öppet otrevlig än någon som är vänlig för att den inte vågar något annat.
Jag hatar att hata. Det tar mycket energi och jag känner mig bortskämd som hatar på ett ytligt plan. Det vore mycket mer politiskt korrekt att hata diktatorer eller förbrytare. Skitsamma.



Lady GaGA - Born This Way


Låten har väl lite med inlägget att göra men jag lägger mest upp den för att jag igen har förstått hur bra Lady Gaga är.
Nu är det slut. Året fortsätter förhoppningsvis på ett gladare och roligare sätt än idag.

gott nytt år


"sen" kväll ger tankar som inte alltid kan förstås av utomstående


En ganska gammal bild på mig själv (nähä?) som jag tog i januari när jag opererade käken. Blod och svullnad och ont. Men hade ändå väldigt kul.. jaa. Jag tycker att den här bilden är ganska snygg. Ja, jag kanske borde gå ut och kaxa så någon slår mig på käften? Uppenbarligen är jag snyggare i det tillståndet.

1. Idag har jag fått jullov. Känns väldigt barnsligt att skriva om jullov. Det understryker ju att man är kvar i plugget, eller hur?
2. Har bestämt mig för att försöka sova ungefär 8 h per natt för jag är så trött på att vara trött.
3. När jag tänker på hösten som har gått tänker jag på hur mycket som har blivit bra. Mycket dåligt som präglade förra året har kommit till sitt slut och mycket bra har börjat. Hur bra jag mått, bättre än jag kunde tro. Hur många människor jag lärt känna bättre och hur jag trivts överallt och hur nära jag varit mina bröder. Hur mycket ansvar jag vågat ta och inte känt att det varit jobbigt!
4. Mina nyårslöften jag gillar inte ordet "löfte" för det känns ju som något man måste hålla. Snarare mina mål för nästa år är att fortsätta på samma bana, men att ta tillvara på allt jag lärt mig om mig själv och sätta in det i praktiken (jag låter som min körskolelärare hehe)! Se till att ha kul! Kom igen, det blir kul.
5. Fortsätta att lite på att jag har kapaciteten att avgöra vad som får mig att må bra och vad som inte får det, och gå efter det, heyhey magkänslan.
6. Att fortsätta läsa bra böcker. Sen i oktober har jag läst Stadserien av Per Anders Fogelström, och den tar ju ungefär två månader att läsa, men är på bok fyra nu. Den ger så bra perspektiv på verkligheten för han sätter svart på vitt hur det har sett ut i Sverige för bara 100 år sedan och hur det ser ut i andra delar av världen idag. Hur oron för hur framtiden kommer se ut och om man ens lyckas skaffa mat för dagen blandas med oro för om man kommer våga prata med den man spanar på. Stora och små problem i samma kropp, precis som det är i verkligheten!

Känner att den här listan blev väldigt spännande, en lista i en lista blev det. Inception.
Nu ska jag avsluta det här med en youtube-film som jag ALLTID gör. Lite tråkig och så, men det här är ganska kul.

Nic and the Family - Hej Monika

"Och tornet står där än idag, och HÄRSCH står du och HÄRSCH står jaag"

nu ska jag sova! och sova ut. puss

p.s. Att jag med mitt datumminne inte kom ihåg på en gång: jag har haft den här bloggen i 5 år! 5 år är väldigt länge känner jag. d.s.

we got a hurry and a worry to get done today

Jag kommer ihåg från när jag var liten att det fanns tillfällen när jag bad mina föräldrar att ringa till någon bekant och fråga om deras barn ville leka med mig för att jag inte vågade själv. Egentligen en ganska konstig grej, jag försöker komma ihåg hur det var sen när man väl träffade den man ville leka med, det känns som om det måste ha blivit superstelt. Tänk vad konstigt om något liknande hände idag, om man blev bjuden på någons 18-årsfest genom en facebookinvite från deras föräldrar?
Men just nu skulle jag helst av allt skulle vilja be min mamma ringa och fråga, men det är väl bara att bita ihop!


The Ark - One of us is gonna die young

Den här låten brukar jag lyssna på när jag vill förmå mig själv att tuta och köra. Tagga!
puss

jag vill leva, jag vill dö i norden

Jag har tänkt på det här med att vara ledsen. Det finns så olika versioner av den känslan: den genuint ledsna känslan, "jag vet inte riktigt varför jag är ledsen"-känslan, arg och sen ledsen-känslan och den rörda ledsenheten. Krångligt värre.
Det jag menar är att jag upplevde något häftigt för ett par dagar sedan. Jag var nämligen och såg
Hair på Stadsteatern. Väldigt bra pjäs över huvudtaget, men när slutnumret kom och allihopa stod längst fram på scenen och sjöng Let the sunshine in brast det lite grann. Tre ensamma tårar rann utmed kinderna, och jag vet inget vackrare än den känslan. När man känner sig rörd längst in i sig själv. Och det var inte bara för att låten är känslosam i sig, det var för att alla skådespelare frambringade en sådan genuin glädje på slutet. Att de pallar det, i flera veckor, fast de kanske också vill gå hem till sig, ta det lite lugnt och kanske lösa något korsord. Och det var för att en tjej i crewet superwailade och bagade loss och för att en kille som var med i pjäsen hade samma rörelsemönster som jag och som uppenbarligen hade skitkul uppe på scen. Jag blev så lycklig av att se all den energin, att det bara blev ledset av alltihopa. Ledsen av lyckan, så kändes det. Och jag älskar den känslan. Det är så underligt. Så kom ihåg att ledsenhet inte bara behöver vara en dålig sak!
ta hand om er, puss


I can't go back to where I used to be


A whole new world

Att komma hem efter två konserter och landa mitt bland brorsorna och deras vänner är någonting jag skulle vilja unna alla. Att vara polare med mina två bröder är väldigt nice. Vi står i köket och skrattar och dissar varandra (det ÄR kul) och alla vet var kopparna står och att besticken ligger i andra lådan.
Igår hade vi jamsession. Där satt jag, en lördagkväll, i mjukisbyxor med män som är mycket äldre än mig och spelade Disneyklassiker på pianot, bland annat A whole new world från Aladdin. Vi lyckades även få till två tonartshöjningar på
Känn en doft av kärleken.
Ta hand om era syskonrelationer!
puss

no one can tell me that I am too young to know


Amy Winehouse - Our day will come

Jag kommer ihåg där i juli i somras när Utøya och Amy Winehouse död hände precis efter varandra, och jag hade så svårt att känna något när folk skrev "R.I.P. Amy Winehouse" i sina facebookstatusar. Allting var så förvirrat och stort blev smått och tvärtom, jag visste inte hur mycket jag ville eller fick bry mig. Hur som helst så är det såklart sorgligt det med, att Amy Winehouse dog. Begåvade musiker som dör av onödiga anledningar känns lite uttjatat nu tycker jag. Hittade den här låten idag, den var inte släppt innan hon dog tror jag. Bra är den, som förväntat.

puss

ägd

Vid "större än mig" ser man "än" som en preposition i huvudsatsen, därav följder att det är korrekt att använda objektsform av det personliga pronomenet: mig. Men vid "större än jag" ser man "än" som en subjunktion som alltså inleder en bisats (förkortad eftersom predikatet inte finns i satsen) därav följer att det är korrekt att använda subjektsform av det personliga pronomenet: jag.

Det här tog jag reda på när jag störde mig på att folk rättade mig när jag sa t.ex. "större än mig". Du kan alltså säga båda två, inget är mer rätt eller fel att säga än det andra. Och jag har glatt mig åt att äntligen bevisa att jag har lika rätt, och svurit för mig själv att så lite som möjligt rätta folk i deras talspråk. Talspråket är ju så personligt, och säger absolut ingenting om hur bra man är på grammatik eller stavning. Hur som helst.
Under mina vistelser på landet lyssnar jag mycket på radio och alltså helst
p3, och förra veckan hörde jag låten Detsamma med Thomas Stenström. Och hur går inte texten om:
"För om det innebär att du och jag aldrig mötte morgondagen, så vill jag veta att du kände, om känslorna var samma, känner du detsamma, detsamma, detsamma som mig". Och irritationen över att han inte använder mig istället för jag handlar inte om grammatisk; det rimmar inte, och det stör mig. Det skulle vara så mycket mer följsamt om han använde jag.
Någon supersmart person har kommenterat på youtube till hans musikvideo "låter som daniel adams-ray typ;P" och det håller jag med om. Det är något konstigt ideal som just nu influerar den svenska hipstermusikscenen, att alla låtar ska kännas lite tafatta eller spontana, lite "jag kom på den här i duschen i morse". Som att man inte jobbat igenom den helt.
Nåväl, den är ju catchy.

Thomas Stenström - Detsamma

hejdå

I need your love the whole week through


Robyn - Monday morning

Ja, det är ju måndag förmiddag... Den här låten är förövrigt väldigt skön att sjunga, i hennes gamla låtar är det mycket mer wailande. Tycker de låtarna är bättre att sjunga, grejerna hon gjorde med Max Martin, även om hennes nya låtar som
Call your girlfriend uppenbarligen också är covermaterial.

Puss

Tidigare inlägg Nyare inlägg