I somras när jag åkte hem från landstället för den här sommaren mådde jag dåligt. Jag ville för allt i världen stanna kvar där och känna gräset under fötterna, spela kort och baka goda muffins. Jag trodde att jag skulle dö i stan.

Men när båten höll på att lägga till vid Nynäshamn så kom den här låten upp i min iPod. Då stod jag ut lite med tanken på stan.

Ni vet när tå-biten i strumpbyxan går sönder, och man lagar och lagar men till slut så inser man att; nej. Det går inte längre. Man går och spänner sig i skorna.
Jag tänker klippa av mina strumpbyxor så att de blir tights istället!

Jag är ett litet ylle bom-tjicka-bom-tjicka-bom-bom-bom.
Med världens minsta nylle, bom-tjicka-bom-tjicka-bom-bom-bom.
Jag leker i min yllegrop, och yllar glada ylle-rop: YLLE! YLLE! YLLE! På er yllihop!
Från Koldolmar och Kalsipper, som lyssnades på som barn. Någon som känner igen?

Ja, idag har jag har varken ena armen eller resten av kroppen närvarande.
Men margaretaflätor och en mormorsärvd skjorta finns med största sannolikhet!

Jag känner mig lite sorgsen. Jag kommer hem och i vårt vardagsrumsfönster sitter en fjäril, som ibland gör tappra försök att ta sig ut genom fönsterrutan. Och jag som har lite svårt för fjärilsslag mot fönster går iväg ett tag. Men sen tycker jag att jag "kanske borde släppa ut den ändå". Det gör jag.
Men tyvärr så klarar inte fjärilar av kylan utanför mitt fönster. Nu sitter den där på fönsterkarmen. Alldeles kall.
Det får mig att faktiskt förstå att sommaren är över. Jag har på något sätt trott (trots att det är oktober) att jag skulle få en dag till av värme och sol.
Och jag förstår att hur mycket man än försöker så går det sällan precis som man vill att det ska gå. Fjärilen skulle inte överlevt inne hos mig. Och den överlevde inte där ute heller.

Puss.

Jag tände ett par ljus. Tack mormor för det rosa/lila-lavendelljuset. Mitt rum är lila, så det passar väldigt bra inne hos mig! Det är så mysigt att tända ljus. En evig låga.