Jaha, äntligen har jag bokat min biljett till Peace and Love. Eftersom Hultsfred gick i konken förra året verkar Peace and Love vara mycket mer eftertraktat i år, till skillnad från förra året= biljetterna till lugna campingen där jag helst vill bo tog slut nyss. Och jag har varit lat och dum och inte bokat. Men efter att ha surat hela kvällen (och jag som aldrig surar) så har jag ryckt upp mig och tänkt att det kanske inte är så farligt att bo på den vanliga campingen bland piss, öl, bajs, lera, rasade tält och sånt. Och även om det verkar vara just lera och rasade tält som folk romantiserar med hela festivalupplevelsen har jag känt mig lite motvillig till att uppleva detta.

Men Rigmor Gustafsson, Those Dancing Days, Säkert!, Rebecca & Fiona, Petter (!!!), Miss Li, Kapten Röd, Daniel Adams-Ray, Veronica Maggio, Looptroop Rockers, The Sounds, Lykke Li, Timbuktu (!!!), Oskar Linnros, Mando Diao, Ziggy Marley, The Ark, Håkan Hellström, M.I.A., Bob Dylan och Kings of Leon väger upp. Om man sprider ut alla dessa grymma artister på de tre konsertdagarna blir det fullproppat med konsertupplevelser som gör att det kanske inte gör något att man inte får sova den kvällen.

Här sitter jag och oroar mig. För onödiga saker och för nödiga saker. Om jag bara kunde ha tanken "Hakuna Matata" i huvudet så skulle jag inte oroa mig alls, men jag glömmer bort att inte noja ibland. Alltså, att tänka, hörni. Vem sa att det var en gåva?

Första gången jag hörde Vitamin String Quartet var 11 juni förra året. Den lilla relevans den informationen möjligtvis kan ha för inlägget är detta: denna låt är fortfarande min favorita låt med dem, fast jag lyssnat i typ nio månader. Och varje gång jag lyssnar på dem blir jag lika glad att jag började spela fiol där för tio år sedan. När man hör såhär fina saker på sitt instrument blir man liksom stolt över att man spelar det själv. Om man glömt bort det så blir man övertygad om att man faktiskt valt rätt. Vill bara spela spela spela. Vilket jag gör. Tur det.

Metric - Combat Baby

Senaste favoritlåten. Ja, det var det jag hade att säga.

Tjadå

Senaste plattan jag köpte var Wounded Rhymes med Lykke Li. Där har vi en redig tjej. Har inte hunnit lyssna på hela än men första intrycket (första dejten med skivan) var bra.

under vintern har jag haft svårt att andas. ni vet, när det känns som om andningen slutar vara en reflex och går över till att vara någonting man måste komma ihåg att göra. så glömmer jag att andas. mycket obehagligt. folk säger att det brukar vara såhär på vintern, att det är svårt med syreupptaget, att det blir bättre när det blir mer vårigt. men jag tror att det har med annat att göra, för jag har aldrig haft såhär svårt att andas. min kropp kanske är lite deprimerad, helt enkelt.