Jag har tänkt på det här med att vara ledsen. Det finns så olika versioner av den känslan: den genuint ledsna känslan, "jag vet inte riktigt varför jag är ledsen"-känslan, arg och sen ledsen-känslan och den rörda ledsenheten. Krångligt värre.
Det jag menar är att jag upplevde något häftigt för ett par dagar sedan. Jag var nämligen och såg Hair på Stadsteatern. Väldigt bra pjäs över huvudtaget, men när slutnumret kom och allihopa stod längst fram på scenen och sjöng Let the sunshine in brast det lite grann. Tre ensamma tårar rann utmed kinderna, och jag vet inget vackrare än den känslan. När man känner sig rörd längst in i sig själv. Och det var inte bara för att låten är känslosam i sig, det var för att alla skådespelare frambringade en sådan genuin glädje på slutet. Att de pallar det, i flera veckor, fast de kanske också vill gå hem till sig, ta det lite lugnt och kanske lösa något korsord. Och det var för att en tjej i crewet superwailade och bagade loss och för att en kille som var med i pjäsen hade samma rörelsemönster som jag och som uppenbarligen hade skitkul uppe på scen. Jag blev så lycklig av att se all den energin, att det bara blev ledset av alltihopa. Ledsen av lyckan, så kändes det. Och jag älskar den känslan. Det är så underligt. Så kom ihåg att ledsenhet inte bara behöver vara en dålig sak!
ta hand om er, puss