baby
Jag har velat ha barn sen jag var fyra. Jag brukade amma min enda docka. Alltså barn är det enda jag vill ha. Tur att jag umgås med min fyraårige lille pöjke en gång i veckan. Inatt drömde jag att jag glömde honom på Gullmarsplans tunnelbanestation. Det var hemskt. Men han är så gullig och vi har matchande nagellack och så säger han saker som:
"Varför öppnades tunnelbanedörrarna igen?"
"Jag vet inte."
"Men du är ju vuxen!"
och
"Jag har en tröja med mina leksaker på," (han syftar på en tröja med ett tryck på Blixten McQueen från sin favoritfilm Bilar), "gör dina barn också så?"
Han och Julia ska ha tre barn när de blir stora sa han till mig i höstas.
Alltså barn säger så roliga saker.
"När jag blir riktigt arg...? När de klättrar i gardinerna, det får ingen göra".
Och nu råkade jag komma över den här filmen.
"Och innan du vet ordet av, så älskar du en giraff". Så gulligt. Jag sitter och lyckogråter.
Och min biologiska klocka bara tickar på och tickar på och jag skiter i att jag möjligtvis skrämmer bort killar som eventuellt vill vara ihop/få ihop det med mig, för det enda jag vill är att skaffa tre barn som heter Abra, Ingrid och Ragnar och uppfostra dem till att bli så bra människor jag kan, och ge dem bra självförtroende och en egen vilja. Få se dem utvecklas. Underbart.
vägskäl
Jag vet att det väldigt mycket handlar om deppiga saker här på bloggen, men sen är det ju faktiskt så att jag är ganska deppig nuförtiden. Eller snarare känslosam, vilket är skönt, för jag känner mig levande. Så jag är väldigt glad ibland också. Men såklart väldigt ledsen, det glada måste liksom vägas upp.
Jag skriver många texter om särboförhållanden, eftersom jag befinner mig i ett just nu. Det här skrev jag på tåget för en vecka sen (det blir mycket tågåkande i ett särboförhållande):
Vi går på en väg tillsammans. Ibland skiner solen, ibland är vi oense om vilken stig vi ska välja och ibland springer vi bara rakt på. Men vi är tillsammans.
Men någonting gör att vi måste gå åt olika håll. Jag fortsätter på huvudvägen, den vi alltid gått på, och du tar av åt vänster. Jag hör dina fotsteg på den andra vägen, den är nära, och ibland korsar vi varandras vägar och går bredvid varandra ett tag till. Men faktumet kvarstår: vi går inte tillsammans längre. Och jag kan inte se vad du ser eller vara med om upplevelserna du får på din väg och du känner inte de vassa stenarna under mina fötter. Stenarna som finns på vägen som bara är min nu.
För jag kommer bara att kunna gå i diket bredvid din väg, och du kan inte komma tillbaka upp på min. Inte nu längre.
Men om några mil ska vi hitta en ny väg, en väg bred nog för oss båda två.
♥
Litte star, I got you
Det finns så många människor jag tycker om. Människor det är lätt att ha kul med, som jag sitter i knät på och pussar på kinderna och halsen. De som skrattar med en när allt är bra. Som finns där under de stunderna i livet som alltid skulle ha varit bra. Glada människor.
Och så finns det människor som får en att stå ut med ens dåliga stunder. För att de är där. Riktiga människor.
Och att de riktiga människorna bara är en röst i telefonen gör det hela så svårt att greppa. Det blir svårt att veta vad som gör en ledsen eller glad på riktigt
därför att när man är ledsen med glada människor går man bara in i ett annat rum
spelar piano för sig själv och gråter
och gråter när man kommer hem och skriker till mamma att ”Jag kan inte längre, jag hatar Stockholm. Det finns ingenting för mig här längre, jag vill inte mer!”
Och när man väl träffar sina riktiga människor så känns det inte konstigt att man inte ens hälsar
utan man går bara rakt in genom dörren och ställer sig i entrén
och gråter mot axeln med den tryggaste doften.
Och de kan inte säga något och jag kan inte säga något, för det är när man träffar sina riktiga människor som man kanske inser att man inte behöver gråta
för att de är här.
de senaste två veckorna
Det börjar med I just want your kiss boy. Det är inget mer än så.
Sen går det vidare till
A kiss is not a contract
och slutligen hamnar vi i
If you're gonna watch me walk then baby: watch me walk.
C'mon and take my hand, 'cause I'll find another man.
och
R E S P E C T
Det är nice!
befogad kritik och ett vettigt sätt att spendera kvällen på
Den här veckan har varit... arg. Jag har varit så himla arg hela tiden ungefär! Väldigt opraktiskt och jobbigt och det tar tid. Men jag försöker rikta min ilska till något som känns lite befogat.
Som One Direction! Och Bruno Mars. Den senare har jag redan spytt galla över en gång, men nu kommer en hat-kombo!
Här är Just the way you are med Bruno Mars:
Här är Little Things med One Direction:
Nyckelcitat från båda låtarna:
"I'm in looooove with you" eller "You're perfeeect to me" i Little things.
"You're amazing, just the way you aaare" eller "She's so beautiful, and I tell her every day" i Just the way you are.
Hur kan någon relatera till de här texterna? Vem kan ta till sig "Du är perfekt" eller "You're amazing, just the way you are"? Uppenbarligen har ingen av dem en henvän som de tänker på när de skriver texterna, för då skulle de komma på något fyndigare och personligare än "I'm in looove with you".
Jag blir så irriterad på att det verkar vara viktigt för alla "söta killar i band" att poängtera att tjejer ska ha kroppskomplex. Exempel:
"I know you never love the sound of your voice on tape, you never want to know how much you weigh. You still have to squeeze into your jeans but you're perfect to me" i Little things.
"Her laugh, her laugh, she hates but I think it's so sexy" i Just the way you are.
Slutsatsen jag kan dra är att de vill få sig själva att framstå som bra killar, för att sälja låtar och få ligga med groupies. Jag vägrar tro att Bruno säger till sin tjej varje dag: "Du är så vacker, precis som du är!" Han klappar sig bara i ryggen.
När kommer det en låt där Bruno Mars sjunger "Du är så jävla rolig och skön"? En låt som faktiskt behandlar personer, inte deras kroppar. Jag är så trött på detta ständiga tjat om kroppar.
God kväll, nu ska jag skölja ur min hennafärg
the best love is the kind that awakens the soul and makes us reach for more
Fiolen, det här inlägget är till dig:
"So, it's not going to be easy. It's going to be really hard. We're gonna have to work at this every day, but I want to do that because I want you. I want all of you, forever, you and me, every day."
- The Notebook
Här är en film jag vill visa er:
Best love quotes from movies
(Jag brukar kolla på sådana här videor, t.ex. "100 greatest movie insults" eller "100 cheesiest movie quotes".)
Men fiolen får inga smöriga komplimanger eller förolämpningar. Jag älskar den, på riktigt, idag är det som om jag andas genom stråken. Jag känner mig ren och geniun och hel och det är jagochfiolen, en enhet. När det går bra att spela känner jag mig säkrare och starkare än någon människa någonsin kan få mig att känna (no offense).
Jag vågar inte åka skidor eller longboard på hela vintern och våren nu för jag är rädd att bryta händerna och armarna och aldrig kunna spela igen. Om jag någonsin skulle behöva sluta spela av någon anledning så skulle det betyda "I'm scared of walking out of this room and never feel the rest of my whole life, the way I feel when I'm with you".
Älskade fiol
2012 nr 2
Här kommer andra delen av min årsresumé. Den är inte lika utförlig som den första, eftersom jag helt enkelt har svårare att skriva om det som hänt nyss, så där mot november-december börjar inspirationen tryta. Håll till godo
Juli
Jag var i Frankrike och på Gotland de två första veckorna i juli, men sen åkte jag hem till Stockholm igen och började jobba på kontor. Jag skrev in nummer och lägenheter i excelark, sorterade och stämplade fakturor och lyssnade på väldigt många p3-dokumentärer. Umgicks med frun varje dag.
I slutet av månaden fick jag en liten kris men den försvann när jag pratade med min mormor, då jag insåg saker om mig själv och om henne, att vi är lika.
Augusti
I augusti skrev jag bara 3 gånger i min dagbok. Frun flyttade ner till Malmö, och jag åkte ner efter ett par dagar för att ta vara på de sista dagarna av sommarlovet, och det var de sista dagarna av happy forgetfulness. Malmö var stekhett, ca 30 grader och lägenheten var för varm så vi var uppe på takterassen och pratade. Spelade bisarrt mycket kort, drack vin, gatechrashade en fest , åt god mat, kramades och pratade mycket.
Vi blev inbjudna till en grill av ett par jamaicaner som vi dissade, och sen helt plötsligt satt jag på tåget hem, med hjärtat lämnat bakom mig och jag förstod inte var jag var påväg?
När jag kom hem mådde jag sjukt konstigt. Jag fixade ett jobb dagen efter jag kom hem och nästa dag började jag tredje ring. Det som mest tog min tid i början var SLAVS. Detta står för Södra Latins AudioVisuella Sällskap, och vi är ett gäng uppmärksamhetskrävande personer som håller i skolans samlingar. Vi gjorde filmer och hände mest hela tiden, och det tog nästan all min tid.
Sista kvällen i augusti skulle vi ut och fira den första samlingen. Kvällen tog sig en oväntad och fin vändning när jag promenerade hemåt över västerbron med en person jag bara kände ytligt. Det regnade in i mina skor och jag kom hem halv fyra. Sen blev det höst.
September
Skolan satte igång på riktigt. Jag stressade lite, gick på hjärt- och lungräddning och utbildning i hur man blir en bra barnvakt på mitt företag (jag jobbar vitt som barnvakt, den ni).
Jag var ute och sprang mycket.
En eftermiddag grät jag tröstlöst för att det hade gått 3 veckor utan frun och det skulle gå 3 innan vi fick ses igen.
Jag älskade att spela fiol och det lät väldigt bra hela tiden.
Jag blev bättre kompis med folk i min klass, det var fint.
Oktober
Första helgen i oktober åkte jag äntligen ner till Malmö igen för att träffa frun. Det var en väldigt fin fyradagarsvistelse med bullar, prat, konsert, träffa människor. Jag spelade fiol när hon var i skolan och jag låtsades att det här var min vardag också, jag ville vara hennes hemmafru.
När jag kom hem hade jag små och STORA tankar i min egen lilla värld. Jag blev väldigt egocentrerad. Jag var frustrerad över människors beteende.
I slutet av månaden åkte jag till Lissabon och fick lite sol och umgängesstimulans.
November
November känns så nära att det knapp går att resumera något. Kommer knappt ihåg någonting själv heller. Men jag fick besök från Malmö och flög nästa helg ner till Malmö och lärde känna en massa nya assköna människor, köpte mycket kläder. Fick ett anonymt sms där det stod "tror jag har känslor för dig" som jag fortfarande inte vet vem det kommer ifrån.
December
Som sagt. Väldigt svårt. Månaden tog slut igår. Jag var konferensier på min skolas julkonserter och hade skitkul, även om det var stressigt. När jag väl blev för stressad åkte jag i samma tefat nerför Vitabergsparkens bananbacke. Sen rullade jag ner sista biten och kände "Livet snurrar inte kring mig, jag snurrar runt i världen". Det var väldigt givande. Åkte mycket pulka i början för det var mycket snö.
Den 10/12 gick jag på Nobel Night Cap, efterfesten till Nobelfesten. Jag var vaken hela natten och gick direkt till skolan och bakis-surade för att alla andra var utsövda. Bortskämd? Ja. Men det var kul.
Sen blev det lov och julafton och jag umgicks med familjen och tog det mest lugnt. Sen firade jag in tolvslaget och sen var året slut!