Min blogg har i snitt 8 besökare per dag. Men ibland är det fem människor till som tar sig hit, som i onsdags, vilket betyder att tolv personer (jag räknar inte in mig själv i statistiken haha) har läst mitt kräksinlägg. Nu ska ni få veta vad som hände den dagen, efter jag skrivit det där "tyck synd om mig"-inlägget.

Jag skulle ju gå till frisören. Hon är fin och rödhårig och salongen ligger bara två minuter från där jag bor, så jag tänkte att "det här går ju säkert bra". När jag kom dit sa hon att jag måste stå upp när hon klippte mig för att jag har så långt hår, annars skulle hon inte nå ner. Hur bra tror ni det gick att stå i en lokal som luktade väldigt starkt av schampoo och hårfärg med den snygga obligatoriska klippkappan när man inte ätit på fem timmar på grund av illamående?
Jag började må dåligt så frisören utropade "nämen det är väl klart att du får sätta dig ner om du måste". Men när jag satte mig ner blev det inte bättre. Jag kallsvettas under kappan och genom luggen som hängde ner framför ögonen såg jag hur mina läppar bleknade. Jag sa att jag behövde gå ut och andas men vad händer inte ute på gatan om inte att jag nästan svimmar? Hela kroppen domnar bort, jag ser inget (fast det hade mest att göra med den där luggen som hängde i ögonen). Jag vinglar tillbaka in på salongen och sluddrar och sätter mig ner i första bästa stol medan min stackars frisör tar av mig klippkappan. Till slut leder hon in mig på toaletten och stänger om mig med en beklagande min. Där på toaletten är det lugnt och skönt. Jag lutar pannan mot det kalla kaklet och efter ett tag blir det bättre. Sen kan hon klippa mig klart. Sen gick jag hem och la mig i badet.

Det var dagens historia. Puss och kram.

P.S. Eftersom jag nästan aldrig längre skriver ett inlägg utan musik så får ni ett tips på musik som kan relateras till ämnet illamående. Men låten var väldigt lökig. Suckface - You make me wanna puke. D.S.

Jag mår illa. Taggade igång på att spy förut; skurade toaletten, satte på Peter Gabriels Red rain (mycket passande) och satte mig på knä och stirrade ner i porslinet för vara beredd, men det kom inget. Har inte kommit till det där stadiet att jag mår så illa att jag stoppar fingrarna i  halsen, men jag börjar bli desperat, så det kanske är sådana åtgärder jag får ta till.
Det är fascinerande hur mycket kroppen säger ifrån när något inte stämmer, sen jag vaknade i morgon har min mage skrikit i protest. På samma sätt som jag har stark magkänsla när det gäller personer jag inte gillar har min mage stark magkänsla när det gäller mat som jag inte gillar. För att förklara min situation med en metafor så är det som om jag precis har förstått hur oskön en person är, och vill bara dra så fort som möjligt. håhåjaja.