Hur kan det klia på munnen? Börjar nästan fundera på om jag har munherpes. Nej, skämt åsido. Tack vare klimatet som viftar runt 0-strecket har jag fått en skön torr mun. Det ser ut som om jag har råkat läppstifta mig lite för vilt för det är så irriterat runtomkring. Hur som helst, huvudsaken är att det kliar.

Har på sista tiden fått en massa påminnelser om hur bra det är att le. Leenden får en att se trevlig ut, smittar av sig, gör en glad (visste ni att bara man drar upp mungiporna, med fingrarna t.ex., utlöses det en massa glad-endorfiner?) Det finns många fördelar. Jag försöker le så mycket som möjligt. Eller försöker, det kommer ganska naturligt. Kanske har jag mycket att le för, eller så har jag lätt för att le. Igår fick jag höra att man blev glad av mitt leende, och jag tror att det är en av de finaste komplimangerna någon kan ge. Att få höra att jag, med något som faller mig så naturligt och som egentligen kan liknas vid en reflex, kan göra andra glada. Jag ler när jag tänker på det. Det gör ganska ont att le nu för att jag är så sårig, men skitsamma.

Konstigt när stressen ligger i bakfickan såhär som den gör nu. Det är inget konkret jag behöver göra, men saker som ska vara klara längre fram ligger och svider. Men så är det med livet, helt enkelt. Jag lyssnar på musik så länge. Eftersom smekmånaden sedan länge är över och Spotify inte erbjuder att spela samma låt om och om igen med några få reklampauser utan kostnad har jag börjat göra spellistor på Youtube istället. Det här är min favoritmusik just nu.

Igår blev jag påmind om hur mycket man pratar om som inte handlar om nuet. Om hur mycket man fokuserar på det som varit och hur man varit, vad och var man ska, vem man var och vem man vill bli. Nyårslöften och önskningar för hur saker och ting ska bli blandas hej vilt och blir till slut bara ganska ångestförknippat.
Jag brukar tänka att på sommaren, då ska det hända grejer, då lever jag och då behöver jag inte anstränga mig. Och när jag ser de här bilderna ville jag ha sommarkvällar och bruna ben (att de där shortsen ens var för stora en gång, de sitter som en smäck nu) för att jag förknippar sommaren med en massa nicea förväntningar. Men jag försöker att inte glömma bort att jag har det jävligt nice just precis just nu. Och de här bilderna kan i och för sig förmedla den känslan.

Jag blir alltid glad när jag ser Stockholm Boogie. Den är sommarnatt på Söder i komprimerat format liksom. Alla stereotypa personer som finns i verkligheten på fester eller i parken, från toffeln ("nu frågar jag en sista gång, är du sur?") som bryter bro code så hårt till övertaggad nykter kille med longboard ("ska iväg och... networka lite") finns med.
Bra musik, filmat utomhus  och repliker som: "Nä, men jag lovar Natalie, dina polare från Saltsjöbaden var råsköna!"
En film med självdistans.

Två syskon med lite olika stil. Började lyssna på Rufus för att jag hade lyssnat på Bloody mother fucking asshole, som för övrigt handlar om deras pappa,  sen jag var tolv (vilken storebror ger sin lillasyster om en sån låt?). Älskar när musikinfluenserna grenar ut sig sådär. Dagens tips är alltså att börja lyssna på både Rufus och Martha Wainwright.
puss

Jag sitter och plugglyssnar på det här eftersom jag inom en tid ska spela det själv. Känner mig sofistikerad som lyssnar på klassisk musik på youtube, hehe. Kommentarsfälten är fulla av självhävdande personer som tycker att de är finare människor för att de föredrar klassisk musik framför annat. Ett exempel: "I don't care what people say today. Classical music is THE music, it has the ability to touch you on so many different emotions and can speak to you in ways that lyrical music can't."
Och visst, jag håller med, Dvorak är helt fantastisk. Men jag brukar säga såhär "There's a time and a place for everything" (nej, det är ju inte jag som myntade det uttrycket, men vi låtsas så) och idag lyssnade jag på den mest helt otroliga platta jag någonsin hört, och det var definitvt inte klassiskt. Skitbra var den, visar er en annan dag.
Slutsats: Musik som är nyskriven och inte konstmusik behöver inte vara dålig eller intelligensbefriande . (Jag kanske ska fortsätta med att göra slutsatser såhär i slutet, för att liksom knyta ihop säcken så ni förstår, kan tänka mig att det blir rätt svårt annars eftersom jag är så snurrig.)
Hejdå

Morning after the night before så att säga. En sjuk grej med nyår är att man går och lägger sig när man i vanliga fall går upp för att gå till plugget. Jag skulle kunna säga att det var ett ganska spårat nyår vilket det var, men jag vill heller inte uttala mig mer om saker förrän jag fått lite distans till det hela (intressant att jag skriver som om folk verkligen har krävt en utläggning av mig om kvällens händelser). Idag är jag på dåligt humör av flera anledningar, men det är inte så farligt, det blir nog bättre i morgon. Jag sitter och hatar för mig själv. Idag ogillar jag:

*Folk som ska vara så behagliga, så vänliga men i själva verket aldrig vill komma någon riktigt nära.

*Folk som försöker låtsas som om de är ödmjuka, men lägger upp de bästa bilderna från den senaste amatörfotoshooten de  hade med sin nya systemkamera de fick i julklapp (fast de inte ens är fotointresserade) på sig själva någonstans. Och när de får komplimanger i kommentarerna svarar de "neeej, du är fin" och låtsas som om de inte alls tyckte att bilden var bra. Varför ska det vara så himla svårt och FEL att säga att "ja, fan, det tycker jag med!"
Nu pratar jag såklart inte bara om visningsbilder på facebook men jag använder det som en metafor. Det är något som gör att det är tabu att visa att man tycker om sig själv, så när man väl gör det känns det ovant och man vet inte hur man ska hantera det. HUR kan det vara ovant att visa att man gillar sig själv? Man är ju det enda man har!

*Jag hatar folk som inte tar för sig därför att de inte vågar sluta vara så jävla behagliga och tillmötesgående, men som, när någon som verkligen skiter i hur man "ska" vara, vill trycka ner. För det handlar bara om avundsjuka och det tycker jag att det är något av det fegaste som finns. Det som också är jobbigt är att det är de här människorna som jag tycker är de töntigaste och mesigaste, men det är ändå dem som får mig att må såhär. 

Hela mitt hat leder i alla fall till en sort slutsats: att människor borde sluta vara så tillmötesgående på ett fegt sätt, och istället lära sig att hantera sina egna åsikter på ett civiliserat vis: det skulle inte behöva vara något problem. Man kan vara stolt men ödmjuk, men om jag måste välja skulle jag hellre vara med någon som är öppet otrevlig än någon som är vänlig för att den inte vågar något annat.
Jag hatar att hata. Det tar mycket energi och jag känner mig bortskämd som hatar på ett ytligt plan. Det vore mycket mer politiskt korrekt att hata diktatorer eller förbrytare. Skitsamma.

En ganska gammal bild på mig själv (nähä?) som jag tog i januari när jag opererade käken. Blod och svullnad och ont. Men hade ändå väldigt kul.. jaa. Jag tycker att den här bilden är ganska snygg. Ja, jag kanske borde gå ut och kaxa så någon slår mig på käften? Uppenbarligen är jag snyggare i det tillståndet.

1. Idag har jag fått jullov. Känns väldigt barnsligt att skriva om jullov. Det understryker ju att man är kvar i plugget, eller hur?
2. Har bestämt mig för att försöka sova ungefär 8 h per natt för jag är så trött på att vara trött.
3. När jag tänker på hösten som har gått tänker jag på hur mycket som har blivit bra. Mycket dåligt som präglade förra året har kommit till sitt slut och mycket bra har börjat. Hur bra jag mått, bättre än jag kunde tro. Hur många människor jag lärt känna bättre och hur jag trivts överallt och hur nära jag varit mina bröder. Hur mycket ansvar jag vågat ta och inte känt att det varit jobbigt!

4. Mina nyårslöften jag gillar inte ordet "löfte" för det känns ju som något man måste hålla. Snarare mina mål för nästa år är att fortsätta på samma bana, men att ta tillvara på allt jag lärt mig om mig själv och sätta in det i praktiken (jag låter som min körskolelärare hehe)! Se till att ha kul! Kom igen, det blir kul.

5. Fortsätta att lite på att jag har kapaciteten att avgöra vad som får mig att må bra och vad som inte får det, och gå efter det, heyhey magkänslan.
6. Att fortsätta läsa bra böcker. Sen i oktober har jag läst Stadserien av Per Anders Fogelström, och den tar ju ungefär två månader att läsa, men är på bok fyra nu. Den ger så bra perspektiv på verkligheten för han sätter svart på vitt hur det har sett ut i Sverige för bara 100 år sedan och hur det ser ut i andra delar av världen idag. Hur oron för hur framtiden kommer se ut och om man ens lyckas skaffa mat för dagen blandas med oro för om man kommer våga prata med den man spanar på. Stora och små problem i samma kropp, precis som det är i verkligheten!

Känner att den här listan blev väldigt spännande, en lista i en lista blev det. Inception.
Nu ska jag avsluta det här med en youtube-film som jag ALLTID gör. Lite tråkig och så, men det här är ganska kul.

Jag kommer ihåg från när jag var liten att det fanns tillfällen när jag bad mina föräldrar att ringa till någon bekant och fråga om deras barn ville leka med mig för att jag inte vågade själv. Egentligen en ganska konstig grej, jag försöker komma ihåg hur det var sen när man väl träffade den man ville leka med, det känns som om det måste ha blivit superstelt. Tänk vad konstigt om något liknande hände idag, om man blev bjuden på någons 18-årsfest genom en facebookinvite från deras föräldrar?
Men just nu skulle jag helst av allt skulle vilja be min mamma ringa och fråga, men det är väl bara att bita ihop!

Den här tiden på året lyssnar jag alltid på The Shins. Sen två år tillbaka i alla fall, och det känns som en tradition. Faktum är att det är lite svårt att lyssna på dem någon annan årstid än vinter, för deras låtar väldigt likadant, så hela dem har blivit ett vintersound för mig. Samma harmonik och samma falsettsång låt ut och låt in. Såklart kan det låta dåligt ifall ett band bara kan låta på ett sätt, men har man gått in för det så är det väl bara att köra tycker jag!

nu ska jag chilla