Det finns så många människor jag tycker om. Människor det är lätt att ha kul med, som jag sitter i knät på och pussar på kinderna och halsen. De som skrattar med en när allt är bra. Som finns där under de stunderna i livet som alltid skulle ha varit bra. Glada människor.

 

Och så finns det människor som får en att stå ut med ens dåliga stunder. För att de är där. Riktiga människor.

 

Och att de riktiga människorna bara är en röst i telefonen gör det hela så svårt att greppa. Det blir svårt att veta vad som gör en ledsen eller glad på riktigt

 

därför att när man är ledsen med glada människor går man bara in i ett annat rum

 

spelar piano för sig själv och gråter

 

och gråter när man kommer hem och skriker till mamma att ”Jag kan inte längre, jag hatar Stockholm. Det finns ingenting för mig här längre, jag vill inte mer!”

 

Och när man väl träffar sina riktiga människor så känns det inte konstigt att man inte ens hälsar

utan man går bara rakt in genom dörren och ställer sig i entrén

 

och gråter mot axeln med den tryggaste doften.

 

Och de kan inte säga något och jag kan inte säga något, för det är när man träffar sina riktiga människor som man kanske inser att man inte behöver gråta

 

för att de är här.