På tågperrongen.

Ljudet från stadens bilar. Ett gult sken från lamporna inne på perrongen. Prat, rullande väskor, inspelade meddelanden i högtalarna och tuggummin under fötterna: för ett par dagar sedan var det här den vackraste platsen du visste. Tiden som gått sen dess var som en lucka i din nya verklighet. En lucka där allt var som vanligt. Som om du vore invandrare som träffar någon med samma modersmål, kultur och bakgrund och plötsligt kan säga allt du inte har ord för i ditt nya land.

I ett par minuter har ni stått tätt intill varandra och dragit in den välbekanta doften av trygghet. Sen hjälps ni åt att få in väskan vid rätt stol i rätt kupé i rätt tåg. En sista hård kram i dörren och du står nere på perrongen igen. Du får svimkänsla i magen och önskade att du var tillräckligt oförnuftig för att hoppa på tåget fast du inte har biljett.

Du går bort till fönstret där din landsman sitter. Ni ser på varandra. Vinkar inte, ler inte. Bara tittar på varandra och undrar varför, varför ska 50 mil skilja er åt när den här glasrutan är för mycket? Du tittar dig omkring, ser alla som vinkar av någon och tänker att de här idioterna vet ingenting och avsked. Tåget börjar långsamt vältra sig bortåt. Ni fångar varandras blick en sista gång, blinkar mot varandra och sen står du med slokande axlar och tittar efter tåget tills det rundat kröken och försvunnit ur sikte. I tankarna finns bara de kommande 36 dagarna som kommer gå innan du får tala ditt hemspråk igen.