Idag har jag inte gjort något spännande. Förutom att jag laddat in både Jack Johnson och Jason Mraz i min mp3. Och det är på sätt och vis spännande. De är båda sommarmusik för mig. Mitt projekt är helt enkelt att jag ska komma över mina fåniga tvångstankar om att jag bara kan lyssna på vissa artister under vissa årstider.

När jag här om dagen började lyssna på "Sea green see blue" med JayMay igen (senast i januari tror jag) så var det faktiskt inte just den där personen jag saknade. Den personen jag under hela året identifierat med den sången. Som jag umgicks mycket med för ett år sedan.
Jag saknade bara känslan jag hade. Vilket ju var otroligt skönt att inse! Jag har bara en saknad i kroppen, men inte efter någon speciell.
Eller jo, förresten. Någon speciell. Men den har jag inte hittat än. Så jakten fortsätter!

Som den här låten (ja, den är från Bridget Jones. Och jag och min mamma kollade på den igår och den är så djup och fin och jag behövde verkligen se den, där och då)

Åh. Alltså. Vad är det för fel på mig och musik? Jag tror seriöst jag får sluta att hålla på med den, spela den, lyssna på den, lära mig den, tänka på den, gilla den, sjunga med till den, skratta och gråta till den och komma ihåg saker till den. Nu är det ungefär två veckor tills jag tänkte börja lyssna på the Shins igen (läs längre ner i november 2010 om du inte förstår). Och om sanningen ska fram: jag är rädd.

För att lyssna på the Shins. Hur funkar det, liksom?

Det låter så dumt men jag är rädd att det bara ska få mig att minnas en massa saker jätteklart och tydligt. Saker från december förra året som kanske kommer vara lite jobbigt att minnas. Saker jag inte kommit ihåg på över ett år för att jag inte lyssnat på the Shins på ett år? Jag lyssnade på the Shins i december förra året.

Och vad mer? Jag håller ju på med musiken i skolan också. Men hallå? Det gör mig ledsen för alla andra är så bra och att spela gör fysiskt ONT?
Kanske jag ska lägga av med det där. Hoppa av och börja läsa sam-sam nästa år. Spela lite piano och sjunga tyst för mig själv när ingen annan hör eller kan tycka saker om det jag framför. Jag skulle inte behöva vara så stressad nästa år för att jag måste skriva ett arr, jag skulle inte behöva räkna alla intervall för musikteoriläxan, jag skulle inte behöva tycka om musik.

Det här inlägget hade typ två svängningar, så djupt var det hahaha (musikerskämt). Hehe. Eh.

Vi avslutar med nice MUSIK!

Godnatt,
good night.

Att det finns så många som fortfarande bryr sig om de som har gått bort. Att folk åker ut dit för att pyssla lite så att det ser fint ut, tända ett ljus och att minnas den som ligger därunder.
Som jag. Jag blir påmind om honom av en massa människor som kände honom så väl, han var så duktig, ja, han var nästan en farfar för dig med, så roligt.
Jag kommer knappt ihåg min farfar. Men jag drömmer så mycket om honom. Det hade varit så fint att lära känna honom. Så jag har skapat en bild av den farfarn jag velat ha. Och jag antar att den bilden är bättre än verkligheten är ibland. Men jag är så rädd att det är några jag aldrig kommer lära känna tillräckligt bra innan de försvinner. Att jag bara ska komma ihåg en bild av dem som jag själv skapat. Jag tycker att det dummaste som finns är att utesluta folk ur sitt liv av onödiga anledningar. Som de som varit vid farfars grav innan oss och tänt ett större ljus.

Keep your friends close Harry