Det här är den första låten jag hör med First aid Kit. Tycker den är bra för den är lite mer snabb, annars kan det bli lite mycket "nu smyger jag". Och alla deras videor verkar innefatta dem i skogen med långa klänningar och hår som hänger för ansiktet och motljus. Så kan det vara. Puss.

Relationen till dem är som ett tvåhövdat svärd. Vi har umgåtts i princip varje dag i mitt liv så relationen började inte precis på en jämn nivå så att säga; det faktum att de har hållit mig i famnen när jag var 50 cm lång gör det hela lite skevt. Att vara arg på dem skär i hjärtat, för jag tycker om dem så och vill inte ha något annat än det där sköna, larviga, vanliga, men när de sårar mig gör det dubbelt så ont.
De har lärt mig hur killar är, bl.a. hur det är att kissa med morgonstånd (väldigt viktig information för en 10-årig flicka), hur man är rolig, hur man cyklar och så vidare. Ibland sitter vi i köket och kastar mjölkpaket i diskhon för att se vem som träffar bäst, ibland ligger de i soffan och degar när jag kommer hem, ibland köper de vin till mig och ibland tittar de på varandra och säger "vilken jävla tur att hon blev en tjej" med undermeningen att det inte skulle funka med en kille till i gänget, men jag funkar; vi funkar.
Och det intressanta är att jag liksom har blivit uppfostrad till tjej av två killar. Det tog ett tag att förstå att det inte är så andra tjejer beter sig. Tjejer som har inte haft samma mindevärdeskomplex vid 10 års ålder att de inte var lika roliga som sina storebröder och som inte behövt skrika för att höras vid matsalsbordet. De tjejerna kanske förstår att man "ska" vara lite undfallande och våpig, eller att man ska ha något visst kroppspråk eller skratta åt någon annans skämt hela tiden. Haha.
Nä, mina brorsor är bra att ha: och jag är mycket bättre än de på att träffa diskhon med mjölkpaketen.


Antony and the Johnsons - You are my sister

puss

Även om det är tabu att dissa Police så gillar jag faktiskt I'll be missing you bättre än Every step I take. Kanske för att jag kommit in i någon slags 90-talsperiod just nu; fattar inte hur jag kunde tycka att det var det misslyckade decenniet. Jeansen är kanske fortfarande på nej-listan, men annars är det tummen upp. Kläderna, håret, musiken. Det var tider det.

Man kan hålla på hela natten, vingla hem i gryningsljuset, skratta sjunga kyssa prata dansa med okända människor och inte ångra något dagen efter. Världen kan vara ens lekplats och man vill aldrig slå sig ner. Man vill vara kvar på den platsen där diskussionerna alltid är intressanta, där alla är lite roligare, där alla säger saker rakt ur hjärtat, utan krusiduller, av den enkla anledningen att alla är alkoholpåverkade.

Eller så gör man något förhastat, säger saker man borde ha väntat med, skäms dagen efter, någon tafsar på dansgolvet och man hittar sig själv mitt i smeten stirrandes in i vägen med tankarna någon annanstans. Man går hem ett på natten, äter pasta och byter radiokanal när fel låt kommer, och avslutar kvällen med att försöka stoppa näsblodet som har farit överallt.

Joss Stone - Change/Girl the won't believe it

Joss Stones platta har jag lyssnat på nästan varje morgon i en hel vecka nu. Den ger så bra självförtroende och man känner sig... kvinnlig. Det gillar jag. Det var inte riktigt det jag skulle säga men bara en parentes.
Den här låten börjar ju med ett litet speech, och jag brukar tycka att det är lite pretto att ha prat på en platta, det ska jag handla om musik, eller hur? Men med den här plattan har jag liksom insett att det faktiskt är som ett intro till hela plattan, att den är som en prolog. Och jag tycker den här prologen är så snygg, t.ex:
"Although the players change, the song remains the same, and the truth is: you've gotta have the balls to change"." Det är snyggt. Nice.

Första gången jag hörde den här var via min brorsas flickvän. Hon hade sett Adele här i Stockholm och Adele hade precis blivit dumpad av sin kille: alla i rummet grät, inklusive hon själv.
Jag tror att alla tycker om den här sången. Den har blivit en klyscha fast ändå inte, det är som om den är för bra för att bli en riktig klyscha, alla identifierar sig för mycket med den helt enkelt. Så därför tänkte jag skriva ett lite klyschigt minne, mest för att jag bara känner för att blotta mig lite, men också för att det kanske är okej, i samband med den här låten.

Jag försöker komma ihåg hur jag tänkte när jag först hörde Someone like you, där i soffan eller var jag nu hörde den först. Jag var väl mest likgiltig. Men det jag kommer ihåg från hela våren är att jag inte ville sluta. Ville inte må så dåligt men inte heller hitta någon annan. Och det är det som är grejen med den låten. Den beskriver skedet när man precis gett upp. Man har förlikat sig med att man alltid kommer må såhär, och att det inte finns någon annan. Man får hitta ett substitut, men det kommer aldrig motsvara honom. Och när det fortfarande inte hade blivit sommartid spelade jag den högt på pianot när ingen annan var hemma.
Det är annorlunda nu, men gamla tankevanor sitter kvar, ibland får man liksom återfall. Eller nästan i alla fall, man kan jämföra det med att jag fyller sprutan men aldrig sticker den i skinnet.

Och när jag lyssnar på Someone like you nu så tänker jag mest bara på mig själv förra året♥

puss hörni