Jag har tänkt på det här med att vara ledsen. Det finns så olika versioner av den känslan: den genuint ledsna känslan, "jag vet inte riktigt varför jag är ledsen"-känslan, arg och sen ledsen-känslan och den rörda ledsenheten. Krångligt värre.
Det jag menar är att jag upplevde något häftigt för ett par dagar sedan. Jag var nämligen och såg Hair på Stadsteatern. Väldigt bra pjäs över huvudtaget, men när slutnumret kom och allihopa stod längst fram på scenen och sjöng Let the sunshine in brast det lite grann. Tre ensamma tårar rann utmed kinderna, och jag vet inget vackrare än den känslan. När man känner sig rörd längst in i sig själv. Och det var inte bara för att låten är känslosam i sig, det var för att alla skådespelare frambringade en sådan genuin glädje på slutet. Att de pallar det, i flera veckor, fast de kanske också vill gå hem till sig, ta det lite lugnt och kanske lösa något korsord. Och det var för att en tjej i crewet superwailade och bagade loss och för att en kille som var med i pjäsen hade samma rörelsemönster som jag och som uppenbarligen hade skitkul uppe på scen. Jag blev så lycklig av att se all den energin, att det bara blev ledset av alltihopa. Ledsen av lyckan, så kändes det. Och jag älskar den känslan. Det är så underligt. Så kom ihåg att ledsenhet inte bara behöver vara en dålig sak!
ta hand om er, puss

Att komma hem efter två konserter och landa mitt bland brorsorna och deras vänner är någonting jag skulle vilja unna alla. Att vara polare med mina två bröder är väldigt nice. Vi står i köket och skrattar och dissar varandra (det ÄR kul) och alla vet var kopparna står och att besticken ligger i andra lådan.
Igår hade vi jamsession. Där satt jag, en lördagkväll, i mjukisbyxor med män som är mycket äldre än mig och spelade Disneyklassiker på pianot, bland annat A whole new world från Aladdin. Vi lyckades även få till två tonartshöjningar på Känn en doft av kärleken.

Ta hand om era syskonrelationer!
puss

Tycker det är lite intressant att det kommer två extremvintrar efter varandra. Förra året kom ju snön så tidigt som den inte gjort på flera miljoner år, i år har det varit den varmaste november på länge. Senast vid middagen igår sa jag till min mamma "jag har inte fått någon julkänsla alls" för allt har känts så påklistrat. De har satt upp ljus i träden och gigantiska "mistlar" med glödlampor på husen här och jag har inte fattat varför. Men sen middagen igår har jag satt ihop en egen julspellista, både med låtar som handlar om jul och låtar som är juliga för mig. Sen tittade jag på årets julkalender och första avsnittet av Sunes Jul och nu har känslan börjat komma krypande. Mysigt.