should we meet again, say in fifteen years, you must promise me this, if you can't be sincere
Det spöregnar ute igen. Det har regnat hela sommaren ju. Jag läste i tidningen idag att idag eller i morgon kommer en stor del av inlandsisen smälta bort, och det kan generera flera sådana här somrar som vi haft i Sverige i år. Gråa och regniga.
Det känns så värdelöst, för för mig känns det som om människor inte kommer göra något. Vi är för inställda på vårt eget självförverkligande och på varandra för att tänka på miljön. Min bror sa till mig: "När man säger 'jag är miljövän för att rädda världen' så handlar det inte om att man faktiskt vill rädda världen, man vill rädda sig själv. Vi människor kommer att gå under om vi fortsätter som vi gör, men världen kommer finnas kvar, och någon annan livsform kommer att ta vid". Det är ju faktiskt så, tyvärr. Men vad kan man göra själv? Vad kan man göra om det man helst vill göra är att skaffa barn, spela fiol, skriva, lyssna på musik? När man vill göra annat än jobba för miljön?
Hur som helst. För att dra en koppling till den här regniga sommaren så är den här sommaren sommaren då jag började lyssna på Daniel Lemma. Jag hade bara hört klassikern If I used to love you, men nu lånade jag hem en skiva från biblioteket. Varje eftermiddag i början av sommaren, när jag var supertrött på att plugga körkortsteori och övningsköra, och det regnade ute, la jag mig i soffan och lyssnade på skivan Somebody on your side. Det är min bästa skiva just nu. Jag har köpt den och en annan skiva, Morning Train. Det är något i Daniel Lemmas röst, han verkar vara fysiskt obenägen att ta i, så han sjunger liksom på halva volymen. Det är så rogivande. Dagens tips: Daniel Lemma.
Det känns så värdelöst, för för mig känns det som om människor inte kommer göra något. Vi är för inställda på vårt eget självförverkligande och på varandra för att tänka på miljön. Min bror sa till mig: "När man säger 'jag är miljövän för att rädda världen' så handlar det inte om att man faktiskt vill rädda världen, man vill rädda sig själv. Vi människor kommer att gå under om vi fortsätter som vi gör, men världen kommer finnas kvar, och någon annan livsform kommer att ta vid". Det är ju faktiskt så, tyvärr. Men vad kan man göra själv? Vad kan man göra om det man helst vill göra är att skaffa barn, spela fiol, skriva, lyssna på musik? När man vill göra annat än jobba för miljön?
Hur som helst. För att dra en koppling till den här regniga sommaren så är den här sommaren sommaren då jag började lyssna på Daniel Lemma. Jag hade bara hört klassikern If I used to love you, men nu lånade jag hem en skiva från biblioteket. Varje eftermiddag i början av sommaren, när jag var supertrött på att plugga körkortsteori och övningsköra, och det regnade ute, la jag mig i soffan och lyssnade på skivan Somebody on your side. Det är min bästa skiva just nu. Jag har köpt den och en annan skiva, Morning Train. Det är något i Daniel Lemmas röst, han verkar vara fysiskt obenägen att ta i, så han sjunger liksom på halva volymen. Det är så rogivande. Dagens tips: Daniel Lemma.
Daniel Lemma - Lie and tell me you're happy
Hejdå
and you'll make me work so we can work to work it out
"What place are you supposed to go to if you want to party here in Stockholm, then?" Det är Curt och Sam från Australien som frågar oss. Vi står vid ett bankomatuttag i Stockholm, de har precis sagt att vi får gå framför dem, och vi har bara börjat prata. De frågar oss saker om Stockholm, vi frågar saker om Australien, de säger att de är här över sommaren och jobbar, och festar. De ska snart iväg till Grekland ett litet tag och jobba en stund, men sen ska de tillbaka till Sverige. Men ska vi inte gå vidare med dem nu?
"How old do you think we are?" frågar vi dem till slut. 22, 23 svarar dem. 17, snart 18, säger vi med varsitt leende.
"But you dress so classy, you look much older than the teens back in Australia!" säger Sam då, och syftar på de classy klädkombinationerna jeansjacka och jeans + trasig jeanskeps och mjukisbyxor och kappa. Några veckor senare får vi ett sms från Sam:
"It's your birthdays, right? Time to party with some sweet Australian guys". Men vi svarar inte, och vi råkar radera sms-et. Inget party med sweet Australian guys alltså.
"Evry'ting o'right?"
Några månader går vi runt i ett stekhett Malmö och spanar på snygga killar. Han kisar mot mig och frågar med en tjock jamaikansk dialekt. Han och hans kompisar har precis sagt "We've seen you around, we thought we ought to say hi." Bara för att vi gått förbi dem flera gånger.
"What are you ladies doin' later? We thought about having a grill, it would be nice if you would come" säger de sen.
De kallar oss ladies, de har precis fått oss att stanna och hälsa och de säger, utan att det blir pinsamt eller stalkigt. I länder där man talar engelska är det mycket mer vanligt att bli uppraggad på stan sådär. Och egentligen är det inte svårare än att bara säga "Yeah, we'll come by here later". Men vi är 18 år gamla i en ny stad och männen som just nu vill att vi ska hänga med dem ikväll är kanske 12 år äldre än vi, fast de verkar tro att vi är 25 eller något åt det hållet.
Och jag som trodde att när man är 18 är man såklart redo för allt. Men även om man får en chans får man tacka nej om man vill det. Men det är skönt att veta att man, när man känner sig redo, kan åka till vilket engelsktalande land som helst, och sen sköter det mesta sig självt, bara man håller sig runt uttagsautomater.
"How old do you think we are?" frågar vi dem till slut. 22, 23 svarar dem. 17, snart 18, säger vi med varsitt leende.
"But you dress so classy, you look much older than the teens back in Australia!" säger Sam då, och syftar på de classy klädkombinationerna jeansjacka och jeans + trasig jeanskeps och mjukisbyxor och kappa. Några veckor senare får vi ett sms från Sam:
"It's your birthdays, right? Time to party with some sweet Australian guys". Men vi svarar inte, och vi råkar radera sms-et. Inget party med sweet Australian guys alltså.
"Evry'ting o'right?"
Några månader går vi runt i ett stekhett Malmö och spanar på snygga killar. Han kisar mot mig och frågar med en tjock jamaikansk dialekt. Han och hans kompisar har precis sagt "We've seen you around, we thought we ought to say hi." Bara för att vi gått förbi dem flera gånger.
"What are you ladies doin' later? We thought about having a grill, it would be nice if you would come" säger de sen.
De kallar oss ladies, de har precis fått oss att stanna och hälsa och de säger, utan att det blir pinsamt eller stalkigt. I länder där man talar engelska är det mycket mer vanligt att bli uppraggad på stan sådär. Och egentligen är det inte svårare än att bara säga "Yeah, we'll come by here later". Men vi är 18 år gamla i en ny stad och männen som just nu vill att vi ska hänga med dem ikväll är kanske 12 år äldre än vi, fast de verkar tro att vi är 25 eller något åt det hållet.
Och jag som trodde att när man är 18 är man såklart redo för allt. Men även om man får en chans får man tacka nej om man vill det. Men det är skönt att veta att man, när man känner sig redo, kan åka till vilket engelsktalande land som helst, och sen sköter det mesta sig självt, bara man håller sig runt uttagsautomater.
Michael Bublé - Haven't met you yet
puss och kram
I don't want you back
2Pac - Thugz Mansion
När min brorsa visade mig den här låten för ett par veckor sen tänkte jag "Det var ju synd att jag inte lyssnat på 2Pac förut, den här låten är ju skitbra".
2Pac - Changes ft. Talent
Sen återfann jag den här låten genom samma bror, så kom jag på att jag visst lyssnat på 2Pac, när jag var mindre. Så kan det vara.
Eamon - Fuck it
Och vem låter sin lillasyster lyssna på sån här musik:
Fuck what I said, it don't mean shit now
en storebror
=)
Någon gång i mars listade jag klippen som just då fanns in min "feel good"-mapp på datorn. Det har tillkommit några stycken, här kommer de:
Förra gången tog Jemaine Clement upp en stor del av dessa klipp, men han är faktiskt en av de roligaste som finns här på jord'n. Han är så torr och halvdryg i sig själv, haha. Här är han och pratar om världens bästa film (Men in Black III) där han spelar världens bästa skurk, Boris the Animal. Han kommer in efter ungefär hälften av klippet, och svarar bland annat på den dumma frågan:
"What were you doing when you first saw the first one?" (här syftar reporten på Men in Black I).
"I was at the movies".
Jodå.
Sommarplågarna Panetoz gör en flashmob i tunnelbanan. De sjunger, de skrattar, och en medelålders tant dansar med. Onödigt att säga mer.
Den här filmen är den senaste tillkomsten i mappen, jag såg den första gången igår. Det må vara smörigt, det må vara lite töntigt, men jag blir så glad av att se den här filmen. Det är en kille som frågar chans på sin tjej höll jag på att säga, han friar till sin flickvän. Han friar genom att göra en stor dansfest till låten Marry You med Bruno Mars, medan flickvännen sitter i bakluckan på en bil som långsamt åker genom grannskapet. Och det faktum att killen i fråga, är nästan lika lång som henne när han står framför henne på knä är också skitfint, jag vet inte varför. Den gör mig lycklig i alla fall.
Stay happy people
Förra gången tog Jemaine Clement upp en stor del av dessa klipp, men han är faktiskt en av de roligaste som finns här på jord'n. Han är så torr och halvdryg i sig själv, haha. Här är han och pratar om världens bästa film (Men in Black III) där han spelar världens bästa skurk, Boris the Animal. Han kommer in efter ungefär hälften av klippet, och svarar bland annat på den dumma frågan:
"What were you doing when you first saw the first one?" (här syftar reporten på Men in Black I).
"I was at the movies".
Jodå.
Sommarplågarna Panetoz gör en flashmob i tunnelbanan. De sjunger, de skrattar, och en medelålders tant dansar med. Onödigt att säga mer.
Den här filmen är den senaste tillkomsten i mappen, jag såg den första gången igår. Det må vara smörigt, det må vara lite töntigt, men jag blir så glad av att se den här filmen. Det är en kille som frågar chans på sin tjej höll jag på att säga, han friar till sin flickvän. Han friar genom att göra en stor dansfest till låten Marry You med Bruno Mars, medan flickvännen sitter i bakluckan på en bil som långsamt åker genom grannskapet. Och det faktum att killen i fråga, är nästan lika lång som henne när han står framför henne på knä är också skitfint, jag vet inte varför. Den gör mig lycklig i alla fall.
Stay happy people
för dig ska aldrig livet gå för fort
Nas - Daughters
Loke Nyberg - Till dig som aldrig
'nuff said.
/Agnes
on returning, I can't believe this world is still turning
Jag håller på att läsa en bok nu som heter "En dag", orginaltitel "One day" (det kunde ni inte tro va?). Den har kommit på film också, här är trailern. Boken är väldigt bra. Jag tar till och med små pauser som jag inte får ta på jobbet, och läser vid skrivbordet, så bra är den.
Hur som helst så läste jag en liten del idag som fick mig att tänka på mig själv. Tyvärr handlar det inte om den man vill att det ska handla om, men det får gå ändå. Låt mig citera:
"Han tycker om hennes rättframhet, hennes självförtroende och balanserade sätt. Han tycker om att hon är ambitiös på ett aggressivt sätt, och inte ber om ursäkt för det." Sid 254, rad 5.
Det jag vill komma till är att jag vill ge ett tips till allmänheten: börja sätta er själva i första rummet. Många tänker hela tiden på hur andra ska reagera, hur andra ska må, hur andra ska tycka och så vidare. Man springer i cirklar för andras välbefinnande. När man tänker för mycket på andras välbefinnande glömmer man bort sig själv. Jag tror att det finns någon koppling till martyridén; "jag mår i alla fall dåligt för att andra ska må bra, då rättfärdigar det hela sig till slut". Förstår ni?
"Hon borde få den här killen fastän jag också är intresserad, för då är det åtminstone synd om mig. Och jag har varit schysst mot henne". Men du själv då? Hur mycket vill du inte ha honom?
Jag tror att du, genom att sätta sig själv i första rummet lite oftare, inte bara gör sig själv en stor tjänst, utan också gör något för andra. Jag tror att folk blir mer säkra på dig, eftersom de vet att man sätter ner foten när något inte känns rätt, och då behöver de inte vara rädda för att såra dig, eftersom de får veta på en gång om de gör något som upprör dig: är du också kär — säg det då, säg "synd, vi får väl se vem han gillar". Känns det inte bra — säg ifrån, säg nej. Undrar du varför — fråga. Säg varför du är arg på någon, förolämpa inte deras intellekt eller empati genom att gå och sura, ställ krav på att de ska förstå och säga förlåt. Folk blir inte arga, de uppskattar det.
Vissa folk kommer att tycka att du är arrogant och möjligtvis otrevlig, men skit i att de inte gillar dig, om de inte kan hantera en rak människa så är det deras problem.
Jag är ambitiös på ett aggressivt sätt. Jag ber sällan om ursäkt. Därför att man inte behöver be om ursäkt för sig själv så mycket som man gör. Jag har lika stor rätt att göra det jag vill som någon annan, så varför ska jag lämna plats åt dem? Om det är någon man ska springa i cirklar för att den ska må bra så är det för en själv.
Det här var en mycket självgod text måste jag säga, men det är väl det som ringar in hela konceptet: jag har inget att be om ursäkt för.
Hur som helst så läste jag en liten del idag som fick mig att tänka på mig själv. Tyvärr handlar det inte om den man vill att det ska handla om, men det får gå ändå. Låt mig citera:
"Han tycker om hennes rättframhet, hennes självförtroende och balanserade sätt. Han tycker om att hon är ambitiös på ett aggressivt sätt, och inte ber om ursäkt för det." Sid 254, rad 5.
Det jag vill komma till är att jag vill ge ett tips till allmänheten: börja sätta er själva i första rummet. Många tänker hela tiden på hur andra ska reagera, hur andra ska må, hur andra ska tycka och så vidare. Man springer i cirklar för andras välbefinnande. När man tänker för mycket på andras välbefinnande glömmer man bort sig själv. Jag tror att det finns någon koppling till martyridén; "jag mår i alla fall dåligt för att andra ska må bra, då rättfärdigar det hela sig till slut". Förstår ni?
"Hon borde få den här killen fastän jag också är intresserad, för då är det åtminstone synd om mig. Och jag har varit schysst mot henne". Men du själv då? Hur mycket vill du inte ha honom?
Jag tror att du, genom att sätta sig själv i första rummet lite oftare, inte bara gör sig själv en stor tjänst, utan också gör något för andra. Jag tror att folk blir mer säkra på dig, eftersom de vet att man sätter ner foten när något inte känns rätt, och då behöver de inte vara rädda för att såra dig, eftersom de får veta på en gång om de gör något som upprör dig: är du också kär — säg det då, säg "synd, vi får väl se vem han gillar". Känns det inte bra — säg ifrån, säg nej. Undrar du varför — fråga. Säg varför du är arg på någon, förolämpa inte deras intellekt eller empati genom att gå och sura, ställ krav på att de ska förstå och säga förlåt. Folk blir inte arga, de uppskattar det.
Vissa folk kommer att tycka att du är arrogant och möjligtvis otrevlig, men skit i att de inte gillar dig, om de inte kan hantera en rak människa så är det deras problem.
Jag är ambitiös på ett aggressivt sätt. Jag ber sällan om ursäkt. Därför att man inte behöver be om ursäkt för sig själv så mycket som man gör. Jag har lika stor rätt att göra det jag vill som någon annan, så varför ska jag lämna plats åt dem? Om det är någon man ska springa i cirklar för att den ska må bra så är det för en själv.
Det här var en mycket självgod text måste jag säga, men det är väl det som ringar in hela konceptet: jag har inget att be om ursäkt för.
Morrissey - I'm not sorry
Så, gå nu ut och sparka folk på smalbenen eller armbåga dem mellan revbenen, och be inte om ursäkt.
God natt
ja heej
jag tycker det är töntigt att bli sjuk. För att jag på senaste tid utvecklat ungefär världens bästa immunförsvar. Folk som blir förkylda när det är kallt ute är, ja, töntiga.
jag tycker det är coolt att cykla med hjälm. Alltså, jag gjorde det själv förut, men sen slutade jag nu. För det är så skönt att cykla utan hjälm och känna vinden i håret. Och lite för att jag känner mig töntig. Men när jag ser andra med hjälm tycker jag de inte alls ser töntiga ut, så jag har nu gett mig själv ett löfte att börja använda hjälm igen, när jag lagat min cykel. Jo då.
jag tycker det är roligt när man snackar med någon som man har världens flyt med, så man bara skämtar på tillsammans.
jag tycker det är tråkigt att inte ha något att göra, alltså en längre tid. Som om jag inte skulle haft jobb den här sommaren, då skulle jag blivit slöare och haft svårare att hitta på saker att göra själv. Mindre tid = jag gör mer.
jag tycker det är sorgligt att det finns människor som jag är släkt med som jag aldrig kommer lära känna av olika anledningar. Är det inte lite konstigt, när man kommer från samma människor?
jag tycker det är smärtsamt att skämmas, då gör det faktiskt ont i hela kroppen.
jag tycker det är pinsamt när folk inte säger emot när jag nästan tvingar dem till saker (som jag tvingade några killar, nej, män, att lyfta upp mig på axlarna, fast de hade varit så snälla och redan gjort det den kvällen). Jag tar för givet att folk ska säga nej, men någonting med min stränga blick kanske gör att de inte vågar...
jag tycker det är bra att Pridefestivalen finns. Jag har knappt sett den, första gången var i år, och jag blev faktiskt tårögd ett par gånger.
jag tycker om Björn Skifs. Som person. Har aldrig träffat honom, men han låter så empatisk.
Björn Skifs - Det blir alltid värre framåt natten
jag tycker det är coolt att cykla med hjälm. Alltså, jag gjorde det själv förut, men sen slutade jag nu. För det är så skönt att cykla utan hjälm och känna vinden i håret. Och lite för att jag känner mig töntig. Men när jag ser andra med hjälm tycker jag de inte alls ser töntiga ut, så jag har nu gett mig själv ett löfte att börja använda hjälm igen, när jag lagat min cykel. Jo då.
jag tycker det är roligt när man snackar med någon som man har världens flyt med, så man bara skämtar på tillsammans.
jag tycker det är tråkigt att inte ha något att göra, alltså en längre tid. Som om jag inte skulle haft jobb den här sommaren, då skulle jag blivit slöare och haft svårare att hitta på saker att göra själv. Mindre tid = jag gör mer.
jag tycker det är sorgligt att det finns människor som jag är släkt med som jag aldrig kommer lära känna av olika anledningar. Är det inte lite konstigt, när man kommer från samma människor?
jag tycker det är smärtsamt att skämmas, då gör det faktiskt ont i hela kroppen.
jag tycker det är pinsamt när folk inte säger emot när jag nästan tvingar dem till saker (som jag tvingade några killar, nej, män, att lyfta upp mig på axlarna, fast de hade varit så snälla och redan gjort det den kvällen). Jag tar för givet att folk ska säga nej, men någonting med min stränga blick kanske gör att de inte vågar...
jag blir lycklig av att lyssna på riktigt bra musik, titta på en bra film, att tycka om någon annan så att man saknar den (även när man är med den), att cykla. När jag blir lycklig spritter det i kroppen. Jag blir liksom sprallig, så man kan säga att varenda gång jag är sprallig är jag lycklig. Det är bra.
jag tycker det är bra att Pridefestivalen finns. Jag har knappt sett den, första gången var i år, och jag blev faktiskt tårögd ett par gånger.
jag tycker om Björn Skifs. Som person. Har aldrig träffat honom, men han låter så empatisk.
Björn Skifs - Det blir alltid värre framåt natten
it's just emotions taking me over
Hej, hallå dagboken.
1. Jag har tagit körkort. Är jag inte grym? Trots att jag råkade köra ut i en bussfil när jag skulle ut på motorleden sa min uppkörare Sofi: "Hördudu, den är godkänd, din körning" när jag stängde av motorn. När det var hundra meter kvar till Trafikverket kom "Där jag hänger min hatt" på radion. "Den här tycker jag det är sånt himla drag i" sa Sofi och höjde volymen, så satt vi och dansade i bilen. Tack, Sofi.
Norlie & KKV - Där jag hänger min hatt
2. Jag älskar mitt jobb. Jag skriver in information i excelark, lyssnar på dokumentärer på radion och sorterar fakturor. Och lyssnar på musik med mina kollegor, och gullar med hundarna som folk har med sig. Det är bra.
Det här är Paulas favoritlåt:
Björn Skifs - Härligt härligt, men farligt farligt
3. Jag har haft den här låten på hjärnan i drygt en månad. Bara för att den är så jävla grym:
U2 feat. Mary J Blige - One
4. Har fått en seriös crush på Beyoncé de senaste dagarna. Har aldrig reflekterat över hur grym hon är, jag har tänkt "hon är skitbra sångerska", men nu har jag märkt hur bra låtarna är också, och hela hon. Titta bara här, på killen vid 2:20. Jag blir så lycklig.
Beyoncé - Love on top
5. Och med Beyoncé kommer också Destiny's Child. Lite barndomskänsla, och kommer ihåg låtar som man gillade då som fortfarande håller. Such as:
Destiny's Child - Emotion
God natt
1. Jag har tagit körkort. Är jag inte grym? Trots att jag råkade köra ut i en bussfil när jag skulle ut på motorleden sa min uppkörare Sofi: "Hördudu, den är godkänd, din körning" när jag stängde av motorn. När det var hundra meter kvar till Trafikverket kom "Där jag hänger min hatt" på radion. "Den här tycker jag det är sånt himla drag i" sa Sofi och höjde volymen, så satt vi och dansade i bilen. Tack, Sofi.
Norlie & KKV - Där jag hänger min hatt
2. Jag älskar mitt jobb. Jag skriver in information i excelark, lyssnar på dokumentärer på radion och sorterar fakturor. Och lyssnar på musik med mina kollegor, och gullar med hundarna som folk har med sig. Det är bra.
Det här är Paulas favoritlåt:
Björn Skifs - Härligt härligt, men farligt farligt
3. Jag har haft den här låten på hjärnan i drygt en månad. Bara för att den är så jävla grym:
U2 feat. Mary J Blige - One
4. Har fått en seriös crush på Beyoncé de senaste dagarna. Har aldrig reflekterat över hur grym hon är, jag har tänkt "hon är skitbra sångerska", men nu har jag märkt hur bra låtarna är också, och hela hon. Titta bara här, på killen vid 2:20. Jag blir så lycklig.
Beyoncé - Love on top
5. Och med Beyoncé kommer också Destiny's Child. Lite barndomskänsla, och kommer ihåg låtar som man gillade då som fortfarande håller. Such as:
Destiny's Child - Emotion
God natt