Hur kan det klia på munnen? Börjar nästan fundera på om jag har munherpes. Nej, skämt åsido. Tack vare klimatet som viftar runt 0-strecket har jag fått en skön torr mun. Det ser ut som om jag har råkat läppstifta mig lite för vilt för det är så irriterat runtomkring. Hur som helst, huvudsaken är att det kliar.

Har på sista tiden fått en massa påminnelser om hur bra det är att le. Leenden får en att se trevlig ut, smittar av sig, gör en glad (visste ni att bara man drar upp mungiporna, med fingrarna t.ex., utlöses det en massa glad-endorfiner?) Det finns många fördelar. Jag försöker le så mycket som möjligt. Eller försöker, det kommer ganska naturligt. Kanske har jag mycket att le för, eller så har jag lätt för att le. Igår fick jag höra att man blev glad av mitt leende, och jag tror att det är en av de finaste komplimangerna någon kan ge. Att få höra att jag, med något som faller mig så naturligt och som egentligen kan liknas vid en reflex, kan göra andra glada. Jag ler när jag tänker på det. Det gör ganska ont att le nu för att jag är så sårig, men skitsamma.

Jag blir alltid glad när jag ser Stockholm Boogie. Den är sommarnatt på Söder i komprimerat format liksom. Alla stereotypa personer som finns i verkligheten på fester eller i parken, från toffeln ("nu frågar jag en sista gång, är du sur?") som bryter bro code så hårt till övertaggad nykter kille med longboard ("ska iväg och... networka lite") finns med.
Bra musik, filmat utomhus  och repliker som: "Nä, men jag lovar Natalie, dina polare från Saltsjöbaden var råsköna!"
En film med självdistans.

Jag sitter och plugglyssnar på det här eftersom jag inom en tid ska spela det själv. Känner mig sofistikerad som lyssnar på klassisk musik på youtube, hehe. Kommentarsfälten är fulla av självhävdande personer som tycker att de är finare människor för att de föredrar klassisk musik framför annat. Ett exempel: "I don't care what people say today. Classical music is THE music, it has the ability to touch you on so many different emotions and can speak to you in ways that lyrical music can't."
Och visst, jag håller med, Dvorak är helt fantastisk. Men jag brukar säga såhär "There's a time and a place for everything" (nej, det är ju inte jag som myntade det uttrycket, men vi låtsas så) och idag lyssnade jag på den mest helt otroliga platta jag någonsin hört, och det var definitvt inte klassiskt. Skitbra var den, visar er en annan dag.
Slutsats: Musik som är nyskriven och inte konstmusik behöver inte vara dålig eller intelligensbefriande . (Jag kanske ska fortsätta med att göra slutsatser såhär i slutet, för att liksom knyta ihop säcken så ni förstår, kan tänka mig att det blir rätt svårt annars eftersom jag är så snurrig.)
Hejdå

Morning after the night before så att säga. En sjuk grej med nyår är att man går och lägger sig när man i vanliga fall går upp för att gå till plugget. Jag skulle kunna säga att det var ett ganska spårat nyår vilket det var, men jag vill heller inte uttala mig mer om saker förrän jag fått lite distans till det hela (intressant att jag skriver som om folk verkligen har krävt en utläggning av mig om kvällens händelser). Idag är jag på dåligt humör av flera anledningar, men det är inte så farligt, det blir nog bättre i morgon. Jag sitter och hatar för mig själv. Idag ogillar jag:

*Folk som ska vara så behagliga, så vänliga men i själva verket aldrig vill komma någon riktigt nära.

*Folk som försöker låtsas som om de är ödmjuka, men lägger upp de bästa bilderna från den senaste amatörfotoshooten de  hade med sin nya systemkamera de fick i julklapp (fast de inte ens är fotointresserade) på sig själva någonstans. Och när de får komplimanger i kommentarerna svarar de "neeej, du är fin" och låtsas som om de inte alls tyckte att bilden var bra. Varför ska det vara så himla svårt och FEL att säga att "ja, fan, det tycker jag med!"
Nu pratar jag såklart inte bara om visningsbilder på facebook men jag använder det som en metafor. Det är något som gör att det är tabu att visa att man tycker om sig själv, så när man väl gör det känns det ovant och man vet inte hur man ska hantera det. HUR kan det vara ovant att visa att man gillar sig själv? Man är ju det enda man har!

*Jag hatar folk som inte tar för sig därför att de inte vågar sluta vara så jävla behagliga och tillmötesgående, men som, när någon som verkligen skiter i hur man "ska" vara, vill trycka ner. För det handlar bara om avundsjuka och det tycker jag att det är något av det fegaste som finns. Det som också är jobbigt är att det är de här människorna som jag tycker är de töntigaste och mesigaste, men det är ändå dem som får mig att må såhär. 

Hela mitt hat leder i alla fall till en sort slutsats: att människor borde sluta vara så tillmötesgående på ett fegt sätt, och istället lära sig att hantera sina egna åsikter på ett civiliserat vis: det skulle inte behöva vara något problem. Man kan vara stolt men ödmjuk, men om jag måste välja skulle jag hellre vara med någon som är öppet otrevlig än någon som är vänlig för att den inte vågar något annat.
Jag hatar att hata. Det tar mycket energi och jag känner mig bortskämd som hatar på ett ytligt plan. Det vore mycket mer politiskt korrekt att hata diktatorer eller förbrytare. Skitsamma.