Jag har väldigt mycket hår på huvudet. Långt, tjockt, mycket. Typ: det är så mycket att det blir svårt att borsta (så fort jag rett ut tovorna på ena sidan är det trassligt på andra), jag måste ha två grova tofsar för att the ponytail ska hållas uppe, om jag knycker med nacken så stannar det kvar på den ena sidan av nacken, jag får whip-lashskador om jag headbangar... Jag sover med inceptionfläta mitt på huvudet (tre flätor som jag flätar en fläta av) för annars blir det inte tillräckligt utrett.

Ibland brukar jag titta på tutorials på youtube "hairstyles for really long hair" men jag brukar faktiskt ha för långt hår för dem. Men idag hittade jag en som funkar! Jippie!

Jag kommer ihåg från när jag var mindre att livet var så tråkigt. I långa perioder hände absolut ingenting. Jag är i allmänhet lite dålig på att ta tag i saker och planera ihop möten eller whatnot, men det är också allmänt så när man är mindre; det finns mindre att göra. En massa tid går åt att inte förstå saker, att känna sig för stor eller för liten, att försöka förstå vem man är, hur man ska vara, varför andra gör som de gör. Jag förstår verkligen varför folk i de tidiga tonåren är så osköna mot varandra och sig själva, för det är ju en jobbig situation. Alla går runt och är osäkra och gör varandra osäkra. De är ju mitt emellan två olika tidszoner. T.ex. ett par tjejer som jag såg på pendeln häromdagen. De hade tajta jeans, fönat och plattat hår, mycket smink, push-upp-BH och var kanske i 13- 14-årsåldern. De sprang runt i vagnen och skrek och skrattade. Plötsligt insåg jag vad de egentligen gjorde; de sprang runt och lekte. De var mitt emellan barn och ung vuxen, de hade "förstått att man ska sminka sig", men de kunde fortfarande inte låta bli att leka i pendeltågsvagnen.

Livet nu är mycket roligare. Det finns mycket fler sköna människor i min ålder (även om vissa tydligen fortfarande inte vill växa upp) än vad som fanns för ett par år sedan, man känner sig lugnare med hur folk och man själv beter sig, man kan stå upp för vad man vill och vad man gör, man kan respektera folk utan att noja över saker som om den människan är cool eller ej. Man blir en säker människa och förhoppningsvis  hittar man rätt. Det har jag gjort. Och det är skitkul att ofta ha något att göra, någon att hänga med, någon att tänka på, någon att skämta med. Man kan känna sig bekväm med flera personer.

Men ibland kan jag tänka tillbaka på de där långa stunderna i förr i tiden, då när jag inte hade något att göra, och nästan längta tillbaka. Därför ibland så vill jag bara ta det lugnt. När all tid går åt till att plugga körkortsteori, eller vara socialt begåvad och trevlig när man kanske inte orkar och inte förstår varför man ska vara det, och man ställs inför frågor som "vad vill jag göra efter gymnasiet". Livet är roligare nu, men det kräver också mer. Men det är kanske för att man klarade sig igenom den där vidriga högstadietiden som man pallar mer också.

Nu har jag sprungit in i väggen där någon klottrat "sommarlov" med färgglada bokstäver. Jag har aldrig haft ett år i skolan som varit i så full gång ändå fram till slutetslutet. Men nu har jag verkligen gått andra året på gymnasiet. Inget mer om det, jag fattar ändå inget så det finns inget att prata. En kort lista:

- jag har ont. Har en blåsa långt in på sidan av tungan, och till er som kanske inte vet så gör blåsor skitont. Nu vet ni.
- jag är trött. När jag kom hem lade jag mig ner på hallgolvet och orkade inte resa mig.
- jag har åkt buss 30 timmar totalt den senaste veckan. På väg till Tyskland, i Tyskland, på väg från Tyskland. Det var jobbigt, men jag ångrar ingenting.
- är nog bakis. På hela livet. Så kan det bli.

puss och kram