"Oh, your troubles they don't stand a chance, and it always hurts the worst when it's the ones we love the most. But darlin' do not fear what you don't really know."

Jag längtar till våren. Det känns lite tidigt att längta redan såhär i början av januari, men det faktum att vintern redan har pågått i en månad plus att den verkar stanna i ett par månader till bidrar till att jag redan får längtan efter allt det där. Allt det där som känns vårigt. Jag längtar efter att åka longboard i kvällsljuset, spela volleyboll för första gången för det här året och stå i mitt fönster om kvällarna och titta ut och se löv på träden och känna doften av avgaser utan att bli köldslagen efter ett par sekunder.
Jag verkar alltid längta någonstans men det är mest känslan jag längtar efter, det är egentligen bara korta små stunder som bildar den där känslan. När jag verkligen varit där, har det inte känts så fantastiskt att åka longboard eller spela volleyboll just då. Och när jag stått i fönstret och tittat ut har jag ibland känt mig ensam för alla går där ute på gatan skrattar med varandra för det är vår och man blir ofta glad på våren och de är med varandra. Men när jag tänker tillbaks på det, saknar jag det. Såklart.
Varje nyår har jag tänkt till mig själv att "nästa år, då kommer allt vara så annorlunda. Då kommer det att ha hänt så mycket". Men det har inte hänt så mycket, för jag har inte ändrat på något. Så jag ska helt enkelt se till att det finns mer att sakna. Fler dofter, människor, tillfällen och låtar att sakna. Nästa vinter. Men nu saknar jag de där korta stunderna, våren 2010, när jag spelade ukulele vid volleybollen eller åkte längs ett bilfritt villaområde med den här låten i öronen.

De får mig såklart att bara vilja gå runt i fina kjolar och urringade linnen, ha hatt och mycket smink på mig. Vara en personette. Och vara ihop med killar i mustasch. Förslagsvis då Joseph-Gordon Levitt eller Channing Tatum.
Det är lite spännande hur mycket man kan bli inspirerad av en liten film sådär. Med tanke på att jag ibland bara vill gå runt med mina baggy-byxor, stora tröjor och åka longboard, när jag är på ett sådant humör.
Fint.

Jag är datumfixerad. Jag är verkligen det. Kommer ihåg datum när vissa saker hänt, viktiga eller oviktiga, kommer ihåg födelsedagar och är allmänt fixerad vid att göra saker samtidigt varje år (krånglig mening). Jag har ju vissa årstider när jag lyssnar på vissa låtar och artister. Det gäller det mesta, jag tittar t.ex. på Girls just want to have fun i mars varje år sedan fem år tillbaka. Och jag läser också igenom mina egna blogginlägg varje ny månad, för de månaderna som gått. Så just nu har jag läst igenom min blogg från januari 2007, januari 2008 och januari 2009. Och det är så intressant att se hur jag förändras genom åren, hur stor skillnad det är på Agnes 12 år och Agnes 13 år. Och nu är jag