vägskäl

Jag vet att det väldigt mycket handlar om deppiga saker här på bloggen, men sen är det ju faktiskt så att jag är ganska deppig nuförtiden. Eller snarare känslosam, vilket är skönt, för jag känner mig levande. Så jag är väldigt glad ibland också. Men såklart väldigt ledsen, det glada måste liksom vägas upp.
 
Jag skriver många texter om särboförhållanden, eftersom jag befinner mig i ett just nu. Det här skrev jag på tåget för en vecka sen (det blir mycket tågåkande i ett särboförhållande):
 

Vi går på en väg tillsammans. Ibland skiner solen, ibland är vi oense om vilken stig vi ska välja och ibland springer vi bara rakt på. Men vi är tillsammans.

Men någonting gör att vi måste gå åt olika håll. Jag fortsätter på huvudvägen, den vi alltid gått på, och du tar av åt vänster.  Jag hör dina fotsteg på den andra vägen, den är nära, och ibland korsar vi varandras vägar och går bredvid varandra ett tag till. Men faktumet kvarstår: vi går inte tillsammans längre. Och jag kan inte se vad du ser eller vara med om upplevelserna du får på din väg och du känner inte de vassa stenarna under mina fötter. Stenarna som finns på vägen som bara är min nu.

För jag kommer bara att kunna gå i diket bredvid din väg, och du kan inte komma tillbaka upp på min. Inte nu längre.

Men om några mil ska vi hitta en ny väg, en väg bred nog för oss båda två.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback