En sak. Varför vågar man inte ringa hem till folk längre? När jag var liten var det så bekvämt, man ringde inte innan tio på morgonen eller efter tio på kvällen, men annars var det bara att ringa järnet. Nu känns det så självklart att man ska ha varandras facebook eller mobilnummer. Men om man lyckas med att inte ha det då? Då kan man inte få tag i den man vill få tag i. Jag får inte tag på någon nu. Körigt..
Jag har verkligen varit grötig i huvudet idag.

Men så blir det när man är en övertrött tjej på 16 vårar som och hoppar jämfota av sprallighet klockan elva på kvällen en söndag. Det gjorde jag igår. Jag förstår inte mig själv ibland. Måste börja träna ordenligt nästa termin. Typ dansa femtioelva gånger i veckan eller så. För min egen säkerhet och för andras nervers skull. Och kanske sluta äta socker, för jag tror mina synapser får spratt när jag äter socker.
Men det är något speciellt med nätterna, trots all trötthet dagen efter. Mina brorsor förstår mig, de ha samma kärlek till klockan 02.00. Det bästa klockslaget. Om resten har gått och lagt sig känner man sig alldeles ensam i hela världen. Det är supertyst och kretiviteten flöder. Eller spralligheten, hur man nu ser det. Det är härligt. Ett tag.

Hur som helst. Nu ska jag bli modig och ringa hem till någon!

karm (kram alltså)