Jag håller på att läsa en bok nu som heter "En dag", orginaltitel "One day" (det kunde ni inte tro va?). Den har kommit på film också, här är trailern. Boken är väldigt bra. Jag tar till och med små pauser som jag inte får ta på jobbet, och läser vid skrivbordet, så bra är den.
Hur som helst så läste jag en liten del idag som fick mig att tänka på mig själv. Tyvärr handlar det inte om den man vill att det ska handla om, men det får gå ändå. Låt mig citera:

"Han tycker om hennes rättframhet, hennes självförtroende och balanserade sätt. Han tycker om att hon är ambitiös på ett aggressivt sätt, och inte ber om ursäkt för det." Sid 254, rad 5.

Det jag vill komma till är att jag vill ge ett tips till allmänheten: börja sätta er själva i första rummet. Många tänker hela tiden på hur andra ska reagera, hur andra ska må, hur andra ska tycka och så vidare. Man springer i cirklar för andras välbefinnande. När man tänker för mycket på andras välbefinnande glömmer man bort sig själv. Jag tror att det finns någon koppling till martyridén; "jag mår i alla fall dåligt för att andra ska må bra, då rättfärdigar det hela sig till slut". Förstår ni?
"Hon borde få den här killen fastän jag också är intresserad, för då är det åtminstone synd om mig. Och jag har varit schysst mot henne". Men du själv då? Hur mycket vill du inte ha honom?

Jag tror att du, genom att sätta sig själv i första rummet lite oftare, inte bara gör sig själv en stor tjänst, utan också gör något för andra. Jag tror att folk blir mer säkra på dig, eftersom de vet att man sätter ner foten när något inte känns rätt, och då behöver de inte vara rädda för att såra dig, eftersom de får veta på en gång om de gör något som upprör dig: är du också kär — säg det då, säg "synd, vi får väl se vem han gillar". Känns det inte bra — säg ifrån, säg nej. Undrar du varför — fråga. Säg varför du är arg på någon, förolämpa inte deras intellekt eller empati genom att gå och sura, ställ krav på att de ska förstå och säga förlåt. Folk blir inte arga, de uppskattar det.

Vissa folk kommer att tycka att du är arrogant och möjligtvis otrevlig, men skit i att de inte gillar dig, om de inte kan hantera en rak människa så är det deras problem.

Jag är ambitiös på ett aggressivt sätt. Jag ber sällan om ursäkt. Därför att man inte behöver be om ursäkt för sig själv så mycket som man gör. Jag har lika stor rätt att göra det jag vill som någon annan, så varför ska jag lämna plats åt dem? Om det är någon man ska springa i cirklar för att den ska må bra så är det för en själv.

Det här var en mycket självgod text måste jag säga, men det är väl det som ringar in hela konceptet: jag har inget att be om ursäkt för.