gomonon

Drygt 6 år har gått sedan jag såg dig för första gången i Södra Latins övre gympasal. Jag tyckte att du var skrikig och gapig och jag tänkte att jag aldrig skulle vilja vara med en sån tjej. Men vi började umgås mer och mer på gympan, och jag blev så glad av dig.

Jag var en decimeter kortare och det var länge som jag kände mig yngre än du. En gång i februari 2007 väntade vi på buss 4 utanför Eriksdal efter gympan. Du tittade ner på mig från dina 1,76 och frågade: ” Hördu Agnes, hur går det med kärleken?” När jag tänker tillbaka på det känns det konstigt att du ens behövde fråga; har inte du alltid vetat allt om mig?

Drygt 5 år har gått sen vi blev vänner på riktigt, den 8 mars 2007. Men det vi har nu har växt fram i takt med att jag växte ikapp dig. När de där 10 centimetrarna nästan jämnades ut hamnade vi på samma våglängd, och jag blev lika skrikig och gapig som du; en sån tjej. Sen dess behöver du inte fråga mig hur det går med kärleken längre; du vet. Det finns en anledning till att alla tror att vi är tvillingar för du vet precis
varför jag får ångest av Kung Fu-fightinglåten,
vem som var en kyckling på Peace and Love,
varför jag gillar dreads,
varför jag rodnar åt ”Rudolf med röda mulen”,
vem som hade navelpiercing, och vad
åhhneeej (4:05) innebär. Allt som jag nu nämnt har med kärlek att göra, och du behöver inte fråga, för du vet.

6 månader har gått sen vi bestämde oss för att ha den här festen.  Den kommer vara skrikig och gapig, precis som oss, men det har aldrig varit någon fråga om att den skulle vara på något annat sätt; jag har alltid varit säker, jag är verkligen säker, amen jag är säker på att du vill ha den precis som jag vill. Att stå här, bland er, våra speciellt utvalda, med er aldrig sinande uppmärksamhet och prata om oss själva, det är vad vi båda vill. Det är så det är om man är skrikig och gapig.

I alla fall. Jag lovar att jag alltid kommer älska och vårda dig, och jag ska jobba för att vår framtid ska vara en fortsatt god konversation. Att vi inte ska behöva fråga varandra något. Och jag skiter i alla konstiga killar, alla pusselmän och alla som är precis som min fiol.

För nu behöver inte jag ställa några fler frågor än: ”Hur går det med kärleken?” Jo det går bra nu.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback