if you've ever had a broken heart, you're about to remember it now


Adele - Someone like you

Första gången jag hörde den här var via min brorsas flickvän. Hon hade sett Adele här i Stockholm och Adele hade precis blivit dumpad av sin kille: alla i rummet grät, inklusive hon själv.
Jag tror att alla tycker om den här sången. Den har blivit en klyscha fast ändå inte, det är som om den är för bra för att bli en riktig klyscha, alla identifierar sig för mycket med den helt enkelt. Så därför tänkte jag skriva ett lite klyschigt minne, mest för att jag bara känner för att blotta mig lite, men också för att det kanske är okej, i samband med den här låten.

Jag försöker komma ihåg hur jag tänkte när jag först hörde Someone like you, där i soffan eller var jag nu hörde den först. Jag var väl mest likgiltig. Men det jag kommer ihåg från hela våren är att jag inte ville sluta. Ville inte må så dåligt men inte heller hitta någon annan. Och det är det som är grejen med den låten. Den beskriver skedet när man precis gett upp. Man har förlikat sig med att man alltid kommer må såhär, och att det inte finns någon annan. Man får hitta ett substitut, men det kommer aldrig motsvara honom. Och när det fortfarande inte hade blivit sommartid spelade jag den högt på pianot när ingen annan var hemma.
Det är annorlunda nu, men gamla tankevanor sitter kvar, ibland får man liksom återfall. Eller nästan i alla fall, man kan jämföra det med att jag fyller sprutan men aldrig sticker den i skinnet.

Och när jag lyssnar på Someone like you nu så tänker jag mest bara på mig själv förra året♥

puss hörni

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback