Okej. Textraden "And I know that it's a wonderful world from the sky down to the sea, but I can only see it when you're here, here with me." passar in otroligt bra på min situation just nu. Och vem skriver jag om? Om a long lost love? Om en kompis som flyttat utomlands? Någon som jag älskar som dött? Nej.
Jag skriver om mitt hår. För jag var och klippte mig i går och frisören okej och jag behövde inte betala något för hon skulle lära sig någon ny teknik och hon klippte av mycket mer än vad jag frågade om. Och luggen ser helt.... ***** ut. Och mitt hår känns kort och tunt. Och sen kom hennes handledare fram och slog mig i huvudet så att jag fick whiplashskador och han tittade inte ens på mig när han klippte av ännu mer utan att fråga något.
Jag skaffar mig snabbt nya ovänner bland Stockholms alla frisörer. Nu ska jag inte klippa mig förrän i slutet av det är året. Eller tidigast i augusti. Det är bara fem månader till augusti. Okej, jag klipper mig aldrig igen.

http://agnesha.blogg.se/2009/august/att-ironisera-kap-1.html#comment

Så skrev jag i höstas när jag klippt mig på första gången på ett år. Jag försäkrar er: det är myycket värre nu.

(Jag reserverar mig för eventuellt obehag detta inlägg fick er att känna. Jag vet, folk har det värre. Men för att på något sätt åtgärda denna skada jag orsakat med att slänga ur mig så här mycket galla över saxar och dess användare, även om det inte kommer hjälpa alla skadade och hemlösa i Haiti, så får jag säga att mitt hår är det enda i-landsproblemiga som jag gråter över. Mitt hår är mitt riktmärke, det är jag. Och nu när det är borta så känner jag mig kastrerad mot min vilja.)